tisdag 30 december 2008

Mellandagspyssel


Nu har julen passerat med endast små korta besök i ”varvet”. Glasfiberväven är lagd på insidan och i sittbrunnsdelen ligger ett extra lager epoxi. Det skall bli fler lager så småningom men jag är just nu sugen att få börja med däcket. Vad jag lärt mig är att man nog inte skall lägga väven ända ut i fören respektive aktern. Det trånga utrymmet var nästan omöjligt att komma in i med penseln och väven fick man gång på gång lägga tillbaka eftersom man hela tiden drog ut den med penseln. Det blev inte snyggt och mycket fick skäras bort. Här räcker det med bara epoxi vilket bekräftades när jag läste min julklappsbok Kayak Craft av Ted Moores.
27/12 Däcksspanten är nu på plats .När jag först satte dit dem såg jag att däcket skulle bli för högt, det såg inte harmoniskt ut. Jag fick rita om däckslinjen och samtliga däcksspant reducerades på höjden.De sitter med träpluggar på skrovspanten med en distansribba emellan. Det hela hålls på plats med smältlim. Den här gången tejpar jag endast kanten på spanten utan att låta tejpen gå ner på sidorna. Detta för att jag skall få smältlimmet att fästa bättre till ribborna. Det fanns en tendens vid skrovbygget att limmet alltför lätt släppte från tejpen.
I dag 29/12 har jag efter mycket tankearbete kommit på att jag sannolikt inte kan bygga mitt däck med mindre än att jag får släppa min föresats att inte använda klamrar. Däckets kurvatur går inte att få till med de starka torsionskrafter som blir aktuella enbart genom att använda smältlim. I morgon går jag och handlar mig en häftpistol som tar 14 mm klamrar.
30/12 Klammerpistolen blev till stor hjälp. De nedersta ribborna på däckshalvan är på plats och jag har även limmat de krökta ribborna som skall avgränsa de olika träslagen på däcket (gran, al och asp samt mittfisken av mörk ceder).

fredag 19 december 2008

Nu är det snart jul




I dag fick jag besök av en grå liten man med röd luva. Han konstaterade att nu började det faktisk likna en båt, det som han tidigare på nätterna undrat över vad det skulle bli när han smugit omkring och letat efter sitt grötfat.


Det var kul att få vända på skrovet och därmed kunna ta ur ”strongbacken”. Plötsligt blev allt väldigt lätt. Man lyfter lätt fören eller aktern med ett par fingrar. Detta trots att det blev fyra lager med epoxi över glasfiberlagret. Visserligen slipades det mellan lagren, men ändå. Jag lärde mig två saker:
1) Överskottsduken bör skäras bort så fort som möjligt eftersom epoxin snabbt bygger lager som är svåra att komma igenom med kniven. (Tryggt att veta inför eventuella tvivel om den slutgiltiga styrkan).
2) Man bör stryka ut epoxin med lodräta drag för att undvika rinningar. Tyvärr kom jag inte på det förrän inför de två sista lagren.
Inuti skrovet fanns tusentals lim”kluttar” som pressats ur fogarna . Dessa går inte att slipa bort med sandpapper utan får skrapas bort med en skedkniv vilket tog tid. Sedan blev det sandpappring med grovlek 50 och sedan sickling vilket gav ett bra slutresultat. Sedan var det dags för glasfiber på insidan. Det är väl så långt jag kommer att hinna före julafton

fredag 12 december 2008

Lager på lager







För närvarande ligger tre lager epoxi utanpå det första glasfiber/epoxilagret. När jag råkade få släpljus på ytan före det senaste epoxilagret blev jag ganska förskräckt. Det var bara att börja om på nytt med slipningen som man i sin enfald trott var tillräcklig. Först med långkloss och torrslippapper grovlek 60 men efter en stund när resultatet blev skralt med slipmusen och grovlek 80. För säkerhets skull fick släpljuset vara kvar vid pålägget av sista epoxilagret. Jag har även lagt ytterligare ett lager med glasfiber under fören eftersom jag vet att man förr eller senare går på en grund.
Under detta lager finns numera inlagt det kommande namnet på kajaken. Detta är en datautskrift på ett speciellt transparent papper som jag efter många försök lyckades hitta. Namnet är naturligt för mig. I början på denna blogg presenterade jag min fars egenhändigt konstruerade och byggda segelkanot ”Frisco”. På bilden i mitten syns min segelkanot som jag hade i början av sextiotalet "Frisco ll. Även denna kanot konstruerad av min far.
Fotot är taget av min seglarkompis från den tiden, Göran De Geer.
”Frisco 3” blev ett helt logiskt namn på bygget och en hommage till min far.
Jag har även börjat att bygga ett roder, man får ta vara på tiden när epoxilagren härdar ut ordentligt. Det som syns på den sista bilden är halva gångjärnet till detta. Jag tror att det kommer att bli ytterligare ett lager epoxi efter en ny slipning innan jag vänder skrovet på rätt köl

lördag 6 december 2008

Hur skulle det bli med glasfiberduken på?




Det första epoxilagret hade runnit på några ställen troligtvis beroende på att jag haft för kallt i rummet och inte värmt epoxin till rumstemperatur. Detta gjorde att jag fick ett något för tjockt lager och dessutom tog härdningen för lång tid. Att slipa bort ”gardinerna” var inte till att tänka på eftersom sandpapperet satte igen sig på en gång. Det blev till att sickla. I brist på en bra sickel fick det bli ett lagom skärpt knivblad. Det fungerade bra.
När väven sedan lades över skrovet fick man nästan tårar i ögonen. Duken var otroligt följsam och låg där praktiskt taget utan veck och glänste nästan silverfärgat. Jag klippte rent med lite marginal runt skrovet för att inte droppa epoxi på överskottsduken som sedan skall användas till insidan. Att arbeta in epoxin i duken var inte svårt men tidsödande. Jag använde en medelhård pensel och gick efter med en liten roller av skumplast för att pressa ut all luft under duken. Det gick åt sex muggar à 1,5 dl epoxi (denna gång uppvärmd). Resultatet är förbluffande, träets ådring syns lika bra som innan duken kom på. Nu får man se hur många lager epoxi som måste på för att få en bra yta!

torsdag 4 december 2008

Epoxi





I dag kom det första epoxilagret på plats, detta för att mätta träytan inför nästa lager som då skall läggas på glasfiberduken. Nu fick man en aning om det slutgiltiga utseendet beträffande färgnyanserna. Kontrasten mellan al- och granribborna blev ganska stor vilket inte alls var fallet när virket var obehandlat. Jag hade visserligen gjort en liten provbit som jag oljat in men nu märktes det betydligt mer. Jag vet också att allteftersom ytan arbetas upp till högglans så förstärks kontrasten mellan träslagen. Jag får vara nöjd!
Eftersom lokalen där jag står inte har full rumstemperatur så var epoxin ganska trögflytande och relativt svår att stryka ut. Inför nästa lager kommer jag att värma epoxin något och öka temperaturen i lokalen. Men först lär det bli fråga om mera slipning.

onsdag 3 december 2008

Min föresats sprack


Efter att ha börjat handslipa skrovet förstod jag snart att detta skulle bli otroligt slitsamt. Frestelsen blev för stor. Jag laddade min handbandslip med ett nytt slipband och tränade in ett rörelsemönster på en gammal plankbit. Jag vet ju att det är livsfarligt att inte oavbrutet röra verktyget för att undvika ojämn avverkning och ”nedgrävning”. När jag börjat arbeta på skrovet förstod jag att jag skulle spara mycket tid och möda. Men det dammade! Efter grovslipning omväxlande med maskin och slipkloss fortsatte jag med en slipmus. Därefter tillverkade jag en ”långbräda” på ca en halvmeter med en lätt konkavitet för att den bättre skulle följa skrovets form och finjusterade formen. Slutligen handslipades hela skrovet med 120 slippapper. En del ställen i botten har jag fyllt ut och jämnat till med ”kemiskt trä” för att få en perfekt kurvatur. Detta kommer inte att störa utseendet eftersom jag har tänkt att måla botten för att i framtiden lättare kunna reparera de skador som alla kajakmänniskor vet att man får i botten.

Nu har det blivit dags för det första epoxilagret!

torsdag 27 november 2008

Sista ribban på skrovet lagd







Jag trodde att jag hade gjort det svåraste tills jag kom till för och akter i närheten av vattenlinjen. På dessa ställen blir ribborna kraftigt vridna. Den torsionskraft som då uppstår är mycket svår att bemästra. Nu ångrade jag faktiskt att jag valt att bygga utan att ta hjälp av klammrar. Det gäller att uppfinna allehanda sätt att hålla ribborna på plats medan limmet härdar. Någonting som var mycket användbart för detta ändamål var ett spännband som används för att hålla ihop tavelramar. Se bild. Genom att placera hörnhållarna över de ställen som behövde extra tryck och sedan via mellanlägg med utnyttjande av hävstångseffekter få tillräcklig kraft, löstes en del av problemen på de ställen där det inte var möjligt att använda tvingar. Bild.
Jag har nu börjat slipa de delar av skrovet medan ribborna en och en får härda fast.
Jag kommer nog inte att använda en bandslip eftersom jag vet hur lätt det är att den börjar att gräva ner sig. Man har ju här endast 5,5 mm godstjocklek från början och den får man vara rädd om.
En liten skarpslipad handhyvel visade sig göra grovjobbet på ett bra sätt inför sandpapprandet.
Jag har kapat min ”arbetshylla” där jag limmar och sågar med en meter. På detta sätt slipper jag att gå in i ett angränsande rum när jag skall gå runt skrovet. Det sparar åtminstone irritation. Hela längden behövdes inte eftersom skarvningen av ribborna sker direkt på skrovet.
De sista ribborna i botten krävde stor precision vid tillslipningen. Här gällde det att få passform utan utnyttjandet av ”bead and grove”-fräsningen. De sista ribborna i botten slipades med stor möda till rätt form. Till slut blev passformen så bra att jag var tvungen att dela den sista ribban på mitten för att få dit den. Den sista bilden är tagen innan jag insåg detta.
Efter städning och borttagning av alla överflödiga verktyg vidtar nu slipningen. Jag är beredd på både svett och träningsvärk

fredag 14 november 2008

Skrovet växer fram











Jag är nu klar med ”utväxterna” akter om sittbrunnen. Det var inte helt problemfritt. Men i och med att detta trots allt blev hyfsat bra, tror jag att jag klarar resten med hjälp av den erfarenheten jag fått av materialet i samband med detta. Observera att bilden är tagen så att ”bulorna” ser oproportionerligt stora ut.
Man får inte vara otålig! Tekniken jag använder (inga klammrar) gör att jag måste invänta att limmet som fäster ”borden” vid varandra är helt genomhärdat innan nästa ribba läggs på. Det går åt mycket silvertape. Jag delar remsorna på längden i fyra lika breda band och dessa blir då lättare att hantera men de behöver sättas ganska tätt, (bild). Jag drar ribborna inåt mot spanten och detta är på de flesta ställena tillräckligt för att få rätt kurvatur på skrovet. Där detta inte räcker borrar jag in träpluggar i spanten (bild) som jag sedan använder som mothåll för limklämmorna. Smältlimmet håller sedan det hela på plats inför ditsättningen av nästa ribba.
Det har visat sig att radierna framför allt i akterpartiet varit för små så ribbornas egen ”vilja” har på ett par ställen fått bestämma kurvaturen. Detta kommer dock att påverka den beräknade vattenlinjen endast marginellt, jag tror till och med att skrovformen vunnit på detta.
Ju längre mot botten jag kommer desto större blir spänningarna i ribborna fr a då det gäller torsionskrafterna. Bilden på fören visar att limmet mörknar vid stelnandet men detta syns knappast när man slipat ner skarvarna, de är med andra ord mycket täta.

lördag 8 november 2008

Jag visste det redan från början




Svårigheterna skulle komma tämligen omgående. Eftersom man börjar bygga från relingen kommer omedelbart ”bulorna” med i matchen. På dessa finns det dubbelkrökta ytor med förhållandevis små radier. En 19 mm bred trälist med en tjocklek på 5,5 mm kan vara tämligen bångstyrig. I en böjd sådan finns en stor statisk kraft. Hur undvika att skrovet deformeras av denna kraft? Lösningen kom att heta lamellimning. När tjockleken på ribban reducerats till hälften blir den mycket mera medgörlig. Det första ”lagret” limmades på plats med hjälp av klammrar som höll i det hela under limmets härdning. Dessa klammrar tas bort och hålen kommer inte att synas eftersom nästa ”lager” kommer att täcka. Mycket slipande och passande var nödvändigt för att få ribborna att tura perfekt till varandra, (den lilla bandslipen var oumbärlig när det gällde att tillverka pusselbitarna, bild). Jag hade räknat med att det skulle behövas tre lager men jag märkte att två räckte och gav den styvhet som behövdes. Den andra bilden visar en av bulorna med det undre lagret delvis synligt.
Eftersom min bygglokal är ett till varv förvandlat kök finns varken bandsågen eller cirkelsågen till hands. Dessa finns i ”snickeboa” som ligger ca femtio steg bort. Det kommer att bli många steg innan bygget är klart. Nu går det an, men när det blir snö (om det kommer någon) kan det bli besvärligt.
När man börjar lägga lister med full längd märker man att det behöver justeras på en del ställen. Man ser mycket väl avvikelser i kurvaturen när man syftar efter en lagd ribba. Genom att tejpa på tunna pappremsor (ev i flera lager) går detta lätt att lösa. Det finns en hel del spänningar i en ribba även om man tycker att den är tunn, så det går åt många tvingar, klämmor och spännband medan limmet härdar. Klammrar gör det onekligen lättare . Smältlimmet fungerar bra när inte det finns för stora torsionsspänningar i ribborna
Man börjar också att komma underfund med hur arbetsplatsen skall vara disponerad när det är tångt. Jag har inte mycket utrymme runt kajaken, därför kan jag flytta hela bygget till olika lägen på bockarna allteftersom jag jobbar på ena eller andra sidan. Var verktygen ligga, hur skall sladdarna skall dras osv betyder mycket för att jobbet skall flyta. Spillet måste snabbt bort vilket minskar tiden som går åt för att leta verktyg och annat material.
Allt tar dubbelt så lång tid som man från början trott!!

måndag 27 oktober 2008

FÖRBEREDELSER, FÖRBEREDELSER...











Nu har materialet kommit från Johan på Haveriet. Jag är följaktligen mycket het på gröten att få komma igång med själva bygget.


Men, att man aldrig lär sig att allting tar dubbelt så lång tid som man tror.
Jag kommer att bygga kajaken i ett kök som hör till vår flygel som bara används på sommarhalvåret. Detta kök har en del möbler som måste flyttas om. Alla skåp kläs in med papper, golvet, som är av sten måste täckas osv osv. Det komer att bli trångt med en massa onödiga steg eftersom jag bara kan gå runt bygget akteröver. Ett mycket viktigt logistiskt prov har gjorts: Kommer kajaken att kunna tas ut i det fria när den är klar? Jo med några centimeters marginal .Genom att utnyttja befintliga dörrar och fönsternischer kommer det att gå. Tur att jag bestämde mig för en skrovlängd på 520 cm!

När jag började att arbeta med byggbädden (ryggraden, ”strongback”) visade det sig att den var alldeles för svajig åt alla håll. Den var då endast ihopskruvad. Jag plockade isär den och limmade istället alla fogar plus alla skruvar, då blev det hela tillräckligt stumt.
Stävarna har sågats ut i 9 mm marinplywood och separerats på ett sätt som syns på första bilden. Den perifera delen kommer att vara en del av skrovet och resten kommer att vara en del av ryggraden och separeras från skrovdelen genom att ta bort skruvarna. Spantmallarna är också delade mellan skrov och däck samt mellan huvudskrovet och ”utriggarna ” i aktern. Varför kommer att framgå så småningom.
Bredvid byggbädden Har jag en lång (5 m) stödbräda. På denna sitter en lasklåda som skall användas vid ihopskarvning av listerna. I den finns spår för sågen (jag använder en tunn japansk dragsåg som ger fina snitt) och en gigg för att fixera listerna i vid limningen. Längs hela brädans längd finns klackar där jag kan placera listerna vid limningen och kan samtidigt ta stöd med limpipen mot brädan.

Mallarna har tejpats för att inte skrovet skall fastna mot den råa spånplattekanten. Jag har provat med olika tejpsorter och funnit attden silverfärgade vävtejpen är bäst. Jag kommer ju att fixera listerna vid mallarna med smältlim och det skall då inte vara alltför svårt att knäcka dessa fogar.

I dag, 27 oktober, Har jag kommit så långt att jag limmat dit bottens mittribba. Ett mycket grannlaga jobb var att först justera in mallarna och fixera dessa mot ryggraden . Det känns bra att äntligen ha kommit igång med själva bygget!

söndag 5 oktober 2008

FÖRBEREDELSEARBETEN



Nu har tiden kommit för de första praktiska förberedelserna. Till detta hör ju bl a inköp av material och eventuella verktyg. Efter ett samtal med Björn Thomasson http://www.thomassondesign.com/ rådde han mig att kontakta Johan på Haveriet http://www.haveriet.com/för inköp av strips, glasfiber och epoxi. Efter några mail och telefonsamtal kom vi fram till vad jag behövde vilket beställdes. Av en tillfällighet kom jag i kontakt med Björn Nilsson Tafvelin i Tunarps kvarn http://www.batbyggeriet.eu/. Ett mycket givande besök hos honom gav många ovärderliga tips och jag for därifrån med stor entusiasm och en flaska speciallim. På hemmaplan införskaffades 12 mm spånplatta som bl a strimlades upp i exakt raka bitar (se bild). Dessutom lyckades jag få tag på 9 mm mahognyplywood.
Vad skall man då ha spånplatta till vid ett kajakbygge? Jo naturligtvis i första hand till spanten men även till själva ryggraden i bygget (strongback). Remsorna skruvades ihop till en lååång balk på 480 cm. Genomskärningen är 17 cm hög och 7,5 cm bred (se bild). Den skall sedan kompletteras med stävar som görs av mahognyplywooden till en totallängd av 520 cm. Plywooden skall dessutom användas till sittbrunnssargen och till rodret. Ett mycket grannlaga arbete var utsågningen av spanten. En sticksåg gjorde grovjobbet och sedan vidtog ett exakt justerande vid en slipmaskin. Bilden längst ner visar till vä spanten från mitten och akteröver och till höger från nollspantet och framåt. Spanten skall sedan delas i skrov- och däcksspant och även "bulorna" till den aktra breddningen skall vara för sig.

söndag 28 september 2008


#Genom ett tidsödande arbete med många uppritade diagonaler och hjälplinjer har jag sett till att få linjer som ”turar” optimalt. Jag har nu äntligen kommit så långt att jag är nöjd med spantrutan. Det som var svårt var att få "utväxterna" snyggt integrerade till resten. Meningen är att dessa skall ligga ovanför konstruktionsvattenlinjen för att endast bidra till slutstyvheten. Naturligtvis kommer de att hamna i vattnet så fort det går vågor men endast till en mindre del.
Min kajak skall användas till motionsturer när vädret är gynnsamt och jag har inga ambitioner att den skall vara speciellt lättsvängd eller lättrollad. Tvärtom vill jag ha en kursstabil farkost med med en god stabilitet. Går man runt skall det dock finnas bra möjligheter till en ”pontonräddning”.
Nånting i den här stilen kommer kajaken att se ut framåt våren 2009.
Mycket tankeverksamhet har ägnats åt konstruktionsdetaljer och principen vid bygget. Man tänker bra när man är ute och går med sina hundarna. Många problem är lösta i teorin, men praktiken kanske blir annorlunda.






torsdag 25 september 2008




#Jag inbillar mig därför att jag skulle kunna konstruera och bygga en kajak själv, vilket är ett lagom stort projekt att genomföra ända fram till sjösättning när jag nu som pensionär bestämmer någotsånär över min tid.
Eftersom jag ofta fotograferar när jag är ute på vattnet har jag märkt att detta kan vara ganska svårt. Man måste ju släppa paddeln när man skall se på tillvaron genom kamerasökaren. Är det då lite skvalpigt har man ju ganska små möjligheter att för det första se, och sedan parera de vågor som kommer.
När jag tidigare tänkte mig att ta bilder på Stockholms inre vatten där sjöfarten är livlig och man inte har någon lust att bada, skaffade jag från Vituddens Kanotvarv det som man där kallar för stabilisatorer. Detta kan ses på den översta bilden
Detta är rätt stora uppblåsbara pontoner som man med tunna remmar fäster på skrovet vid sidan om och bakom sittbrunnen. Dessa fungerade mycket väl men man måste ju vid varje tur bestämma innan om dessa skall monteras. Farten påverkas marginellt men det kan för en del se lite udda ut och i vissa lägen hindras paddeltagen. Jag har därför experimenterat med avsevärt mindre stöd i form av frigolitklossar som formats och tejpats på skrovet. Slutstyvheten påverkas mycket tydligt även om volymerna inte är så stora. Rörelserna blir lugnare och det är betydligt lättare att komma i kajaken från en brygga.
Jag är väl medveten om vad många kajakmänniskor anser om utriggare, men bryr mig inte så mycket om detta.
Jag skall dock erkänna att jag inte testat i stora vågor men å andra sidan håller jag mig gärna på land när det ”brallar i”.
Första skissen resulterade i en modell (nedersta bilden) för att göra det lättare att föreställa sig resultatet i alla dimensioner. Denna gav även en fingervisning hur man bör lägga ribborna för bästa resultat.
Genom att under en tid gå och titta på denna modell bearbetades formerna i skallen inför den slutgiltiga ritningen.
Ritningen görs helt ”för hand” med hjälp av ärvda mallar (sannolikt från 1930-talet).
Ytor och volymer räknas fram med hjälp av en planimeter som sedan länge stått i ett monterskåp som ett tjusigt gammalt instrument i ett sammetsklätt etui. Konstruktionsprinciper för kanoter har studerats i en bok från 1920-talet men många av dessa gäller sannolikt alltjämt. Jag tror fortfarande att Sven Thorells ande svävar över många kanotkonstruktioner.

tisdag 23 september 2008



#Som grabb såg jag ofta min far stå vid ritbordet och tyckte redan då att det såg spännande ut. Senare fick jag lära mig grunderna som de då såg ut. Detta var långt före datorernas inmarsch på banan.
Det resulterade i en del ritningar på segeljollar av olika slag. Ingen byggdes i full skala men väl som modeller. Modellbåten är en Moth som jag ritade i slutet av femtiotalet.


Jag har även varit med i ett par konstruktionstävlingar där det gällde att skapa segelbåtar med vissa förutsättningar. Segelbåten kallade jag för Syntes eftersom alla mina idéer om en bekväm båt samlades i denna konstruktion.



#Jag är fallen efter en båtkonstruktör som både sysslat med detta professionellt och senare hobbymässigt. Bilderna visar en segelkanot ”Frisco” som han konstruerade och byggde någon gång på 1920-talet.
"Stripsen "var något bredare på den tiden (kravell), glasfiber fanns inte utan det var bomullsduk som gällde som sedan målades med oljefärg
#När man sitter i sin kajak får man ständigt idéer om hur något skulle kunna förbättras för att göra nöjet ännu större.
Man experimenterar med lösningar på den egna farkosten. Ibland blir det lyckat och ibland blir det en flopp. Även hemma på kammaren funderar man och tar ibland hjälp av internet. Man hamnar då bland de otaliga hemsidor som har anknytning till denna verksamhet. Det finns ju hur mycket som helst.
Rätt som det är befinner man sig på stripbyggarnas sidor och då är man såld.
Exempelvis http://www.dreamprojects.se/
Vilka möjligheter det finns både beträffande konstruktion och estetik.
Plötsligt ser man möjligheter att förverkliga de tankar man haft om den ideala kajaken.

måndag 22 september 2008

TANKESTADIET


I den här dagboken hoppas jag kunna presentera resultatet av mitt höst- och vinterarbete 2008-2009 som började ta form i mitt huvud under paddelturer sommaren 2008.