Björns kajakbygge

UTE FÖR ATT STANNA DÄR

2011-05-08T13:31:00.000-07:00

Det var nu ett tag sedan jag fotograferade händelseförloppet. Det betyder dock inte att jag inte har jobbat. Jag tycker dock att det är så svårt att få bra bilder då jag inte kan komma på rätt avstånd på grund av den minimala bygglokalen. Nu är skrovet dock ute för gott.
Målningen har tagit tid. Efter att ha konstaterat svårigheten att få det snyggt och livsfaran att måla inomhus (man raglade ut trots ansiktsmasken varit på) övergav jag tvåkomponentsfärgen och fortsatte med vanlig båtlackfärg (International). Det blev några lager med spackling emellan för att få det någorlunda jämnt. Svårast var det att få utriggarna bra eftersom glasfiberväven gick omlott på många ställen på grund av den oregelbundna formen. Att få det perfekt fick jag glömma eftersom detta krävt ännu flera lacklager. Det gäller att acceptera att båten av de flesta kommer att ses på avstånd. Till sist tillkom dekormålningen. Jag hittade de färgtoner som jag ville ha på Epifanes färgkarta. Dessa färger finns i seglet.

Jag kommer snart att lägga ut bilder på olika detaljer.

EPILOG 2010

2010-11-16T12:34:00.000-08:00

Paddelsäsongen är förbi för den här gången. Både Frisco 3 och Frisco-mini har varit flitigt i farten. Båda kajakerna har brukats i hemmavattnen på Gotlands östkust och Frisco-mini dessutom på vitt skilda vatten i Sverige (och även i åländska vatten) eftersom den varit en del av vårt husbilsekipage. Vädret har varit gynnsamt med bl a mycket västlig vind vilket betyder frånlandsvind där jag paddlar mest. Detta betyder att vågorna blir mycket snälla även om det blåser måttligt till friskt. Detta förhållande har väckt seglaren i mig (seglade bl a kanot i min ungdom). Under paddelturerna har tankarna på ett nytt bygge tagit form: det måste bli något som man kan segla med.
Bygglokalen (köket i vår flygel) begränsar storleken på farkosten så grundkonceptet blir även denna gång ett kajakskrov. Jag är dock för gammal för att segla kanot på vanligt sätt med hängbrädor eller slajd så krängningen får regleras på annat sätt. Lösningen heter trimaran men för att det hela inte skall bli för brett hanterings-och transportmässigt tänker jag mig att hela utriggarstället blir förskjutbart i sidled. I praktiken innebär detta att principen blir en proa dvs ett huvudskrov och en utriggare. För att få detta att fungera har krävts mycket tänkande och ritande. Ett led i detta har varit att bygga en modell som gör det lättare att se lösningar, då man kan vrida och vända på objektet och se på det hela i tre dimensioner. Jag har lagt upp en ny blogg där tillblivelsen och förhoppningsvis seglingserfarenheterna kan följas. http://bjmag2.blogspot.com

2010-06-24T13:10:00.003-07:00

Det finns nu en möjlighet att summera Frisco-mini:s funktioner och sjöegenskaper. Den första turen filmades med en videokamera uppställd på stranden. Anledningen var att man skulle kunna bedöma flytläget och kursstabiliteten. Tyvärr blev inte filmen särskilt användbar eftersom kameran flyttat sig på grund av ett ostadigt stativ. Man kunde dock se att flytläget var helt ok efter att jag ändrat sätets placering i längsled. När jag satte kurs mot kameran för att se om skrovet slingrade sig vid paddlingen gick jag på grund och knäckte roderupphängningen. Jag lärde mig således följande: hissa upp rodret i tid då det grundar upp. Den nya placeringen av sätet innebar att vinkeln på ryggstödet var alldeles för upprätt för att vara bekvämt.
Roderupphängningen reparerades med extra förstärkning och hela sätet byggdes om med en större lutning bakåt.
Nästa provtur var mycket lyckad. Sittställningen var bekvämare vilket innebar att allt kändes stabilare. Den ringa längden och bottenformen gör dock att begynnelsestyvheten är mindre än jag är van vid från mitt tidigare bygge. Slutstyvheten förefaller dock helt ok efter vad jag har kunnat prova.
Ny filmning visade att flytläget var riktigt och att sätet kunde skjutas ca fem cm bakåt utan att det gjorde någon större skillnad. Det gjorde att jag kunde sträcka ut benen mera framåt så tyngdpunkten föflyttades endast obetydligt. Arrangemanget med rodret som hissas rakt upp eller ner har den fördelen att det finns kvar en viss roderfunktion även när det är i sitt översta läge. Ett fällbart roder ger ju ingen effekt när det fälls upp ur vattnet men har ju den fördelen att det slås upp vid en ev grundkänning.
Det bakre hornet på roderoket har jag sågat bort eftersom trögheten i rodersystemet gör att rodret blir kvar i det läge som man ställer in, således behövs ingen återställande funktion. Det avsågade hornet var bara i vägen och inskränkte utrymmet i brunnen.
Ytterligare provturer har visat på behovet av ett droppskydd över främre delen av sittbrunnsöppningen för att förhindra att droppet från paddeln blöter ner benen. En liten ”hardtop” har gjorts av styrenplast på en träram. På denna finns även ett kamerafäste.
Ett par VKV-flottörer som jag haft till min första (plast)kajak visar sig passa perfekt till Frisco-mini. Att tippa omkull blir då mer eller mindre omöjligt. Dessa kommer att användas vid behov.
Det som gjorde att denna kajak blev till, nämligen att den skulle vara möjlig att lyfta upp på husbilstaket visar sig fungera alldeles utmärkt. I det sydda fodralet finn ett par stroppar i vilka man kan fästa ett rep för att sedan hissa upp hela kalaset.
Jag ser fram emot många fina turer på lugna vatten som passeras under sommaren som kommer.
Bilderna är från en tur i vattnen omkring Askersund (Vättern).

FLER DETALJER

2010-04-20T13:14:00.000-07:00

Det bakre "hornet" på roderpedalen skall kopplas till sätet med en fjäder eller ett gummiband så att roderutslaget när inte fötterna påverkar "spaden" föröver, alltid är i neutralläge.

DETALJER

2010-04-20T12:51:00.000-07:00

VÅREN ÄR ÅTER HÄR

2010-04-20T12:25:00.000-07:00

Det är dags att ta ut Frisco-mini i friska luften. Färdigdatumet är jämfört med
Frisco 3:s något tidigare. Sittbrunnen är rödmålad, sätet är färdigt så när som på att det skall på någon form av dyna. Roderarrangemanget är på plats och är funktionstestat. Den sista strykningen med fernissa (nr 4) är pålagd. Kanske lägger jag ett ytterligare lager senare eftersom jag inte är riiiktigt nöjd men det duger.
Spänningen från Frisco 3:s utbaxande med millimetersmarginaler fanns inte. Frisco-mini har ju redan varit ute, ja till och med åkt bil till kapellmakarn. Transportpåsen är provad och behövde ändras en smula.
Bilderna får tala för sig själva.

FLYTPROV

2010-04-10T12:36:00.000-07:00

Det har nu gått ett tag sedan jag skrev om mitt bygge. Våren har äntligen kommit och detta medför en del tillkommande sysslor vilket gör att bygget inte längre får den tid som det tidigare haft. Det innebär ingalunda att jag gett upp. Skrovet är i det närmaste färdigt och det återstår endast att fullborda ytbehandlingen. Sittbrunnen har försetts med styrlister för sätet och en hållare för roderpedalen. Tanken är att kajaken inuti skall målas röd for att det skall bli en skarp kontrast mot det högblanka mönstrade däcket och skrovsidorna.
Paddeln är nästan klar men skall även den få sin slutliga finish. Paddelbladen är av plexiglas.
Sätet är under uppbyggnad och formas så gott det går efter ändan på undertecknad.
Jag har utfört ett flytprov i en stor smältvattenpöl tvärs över vägen eftersom vid detta tillfälle isen fortfarande låg i min sjösättningsvik. Den flöt, men för att få rätt trim på det hela får jag placera sätet en bit föröver i förhållande till vad jag från början tänkt mig. Eftersom deplacementet är så litet är tyngdpunktens placering mycket kritisk.
Eftersom denna kajak skall transporteras genom världen på ett husbilstak så skall den få ett skräddarsytt transportfodral som jag beställt från www.kapellosyservice.se .

PADDELBYGGE

2010-03-15T14:54:00.001-07:00

Jag har även börjat att bygga en paddel. Även här jobbar jag med plexiglas som kommer att utgöra bladen. För att göra skaftet så lätt som möjligt bygger jag upp dessa av ribbor som blivit över vid mitt förra bygge (gran). Dessa måste snedsågas med rätta vinklar och lagom bredd för att diametern på skaftet skall bli de rätta. Ett par provsågningar gjordes och bitarna las upp i cirkel och mättesNär sedan listerna fått sin rätta dimension limmades de ihop. I varje ända borrades hål genom kanterna där ett tunt nylonsnöre drogs igenom. När sedan lim strukits på kanterna drogs snöret ihop varvid listerna la sig snyggt mot varandra och man kunde tejpa ihop det hela för att låta limmet torka.

Slutresultatet blev ett lätt niokantigt trärör som hyvlades och slipades till sin rätta runda form.

DETALJER

2010-03-15T14:32:00.000-07:00

Hållaren för rodret tillverkas i 5 mm plexiglas. Själva roderbladet skall gå att förflytta rakt uppåt eller nedåt i hållaren. För att detta skall ske utan störande friktion löper roderbladet på fyra stycken nylonhjul. Dessa är svarvade ur en nylonstav så att det skall passa till rodrets för- respektive akterkant.
I rodrets framkant ligger ett mässingsrör som är uppslipat i framkant där en lina skall ligga som via en trissa är dragen till sittbrunnen. När man drar i denna skal rodret lyftas upp.För att nylonhjulen skall ligga med ett litet tryck mot rodret sitter hjulaxeln i hållarens sidostycken i ”bussningar” av silikon vilket gör att de fjädrar en smula.

SKROVET FÄRDIGT

2010-02-21T06:13:00.000-08:00

När däck och skrov limmats samman har längs hela skarven på utsidan lagts ett glasfiberband. Anledningen till att jag valde ett band i stället för att klippa remsor av väven ,var att det är mycket lätt att väven trådar upp sig och fastnar i penseln som man sedan drar omkring helt okontrollerat. En remsa har dock en stadkant som är lite tjockare så därför strök jag inte epoxin över hela bandets bredd. När det hela var härdat skar jag lätt bort den icke epoxiindränkta delen av bandet . Efter slipning kunde ingen skarv ses. Även på insidan i brunnen las ett band över skarven. Nu vidtogs slip- men framför allt sicklingsarbete. Detta verktyg är för mig helt oumbärligt för att få en jämn yta på epoxin som har en viss tendens att kunna rinna om den läggs på för tjockt. Jag har därför kommit på att man lägger på mycket snålt med epoxi som sedan dras ut med en följsam plastskrapa gjord av ett glasspaketslock. När lagret är tunt men homogent kan man sedan släta ut med en hårt avklippt pensel. Jag har lagt in ett smalt dekorstrips längs vattenlinjen samt i aktern för att dölja ett par små defekter och även på insidan av sargen. För att komma åt att lägga epoxi på undersidan av sargkanten var en gammal tandborste perfekt. Namnet, Frisco –mini, är utskrivet från datorn på ett japanpapper (sånt som används till att klä modellflygplan) som tejpades fast på ett grövre ark. När epoxin kommer på ser man inget av pappersstrukturen.
I stort sett är nu skrovet färdigt så när som på ytbehandlingen.
Arbetet med roderanordningen fotskrider. Min förkärlek för plexiglas visar sig åter eftersom själva fästet för rodret görs i detta material

DET BÖRJAR LIKNA BÅT, BANNE MEJ!

2010-02-07T06:13:00.000-08:00

Nu har det hänt en del sedan sist. Sargen som består av ca 200 stående stavar är på plats. Sargkanten av 5x5 mm ribbor är basade och limmade runt om. De två spanten som skall staga upp däcket och avgränsa de vattentäta skotten är mallade, sågade och inpassade. Dessa är endast c:a 3-4 cm breda, mittpartierna utgörs av luckor med endast 4 mm tjocklek. Dessa styrs på plats av inplastade al-rör som fyllts med epoxi som borrats och gängats för fästskruvarna som skall hålla luckorna på plats. Slangarna till roderlinorna är inplastade i aktern vilket var tvunget att ske innan däcket las på.De trånga utrymmena i för och akter dit det är svårt att få in epoxi men fr a glasfiberväv har sprayats med seg underredsmassa för att blockera att fukt kommer in i trävirket denna väg. De båda halvorna, skrovet och däcket är ihoplimmade med förtjockad epoxi. Eftersom bägge halvorna slagit sig en smula när glasfiberväven och epoxin lagts på, krävdes en del justeringar för att få det att passa perfekt. Skrovet hade dragit ihop sig på bredden så detta fick spännas ut med trästavar som sedan togs bort.
En del småsaker får man göra allteftersom. Jag har börjat med rodret och en del smådetaljer som skall ingå i detta. Man kan undra om det verkligen skall behövas ett roder på en så liten kajak. Svaret är väl, just därför. Det korta skrovet behöver styrning för att inte slingra sig fram vid dubbelpaddlingen. Rodret kommer att sticka förhållandevis djupt men är väldigt smalt för att man skall få ett sidoförhållande som är maximalt effektivt. Det måste därför gå att hissas upp lätt. Systemet för detta har krävt en hel del tankemöda och jag återkommer med hur detta kommer att se ut.

DÄCKET FÄRDIGLAGT

2010-01-17T11:45:00.000-08:00

Efter mycket slipande av pinnar med bandslipen har det blivit dags för epoxiprimingen. Visserligen har jag vattenstrukit däcket en gång då man på ett ungefär ser den slutliga färgen, men det är inte förrän man får på epoxin som man får rätt uppfattning. Vattenstrykningen avslöjar obönhörligt alla eventuella limrester samt otillräcklig sandpappersfinslipning. Tyvärr är det ju så att ett oförsiktigt drag med grovt sandpapper vinkelrätt mot fiberriktningen kräver hundra sliptag i fiberriktningen för att få bort spåren. Den lilla intarsiainläggningen blev denna gång i form av en hoppande delfin. I samband med primingen blandade jag till ett trögt epoxispackel med silica plus slipspån och la på det vått i vått på de ställen där det trots allt finns defekter.
Jag har börjat med att bygga sargen med stående stavar men eftersom sittbrunnen är stor tar det lite tid.

PILLJOBB

2010-01-06T13:19:00.001-08:00

Jag är nu framme vid den roliga men samtidigt knepigaste och mest tidsödande delen av bygget, att lägga ett mönster på däcket.
Listerna som har olika nyanser måste matchas så att resultatet blir symmetriskt. Alla lister måste slipas in på sitt rätta ställe och sedan limmas med optimal press mot varandra. Klamrar är fortfarande bannlysta så det går åt mycket tape och limklämmor och dessutom mer eller mindre tillkrånglade sätt att med hävstångsprincipen få punktformig press på rätt ställe. Man får inte ha bråttom och försöka limma för många lister åt gången utan man får snällt låta limmet härda ut innan man går vidare. Det är i och för sig ganska skönt med dessa pauser eftersom det just nu är ganska kallt i bygglokalen och fryser man minskar både tålamod och precision i arbetet.

NU ÄR DET JUL IGEN

2009-12-25T11:16:00.000-08:00

Så stod han då där igen, den lille hemlighetsfulle mannen med luva och röd näsa. Han konstaterade att detta bygge hunnit längre än förra årets vid den här tiden. Jag försökte förklara för honom att det nog berodde på att den här båten var mindre. Jag vet inte om han uppfattade vad jag sa för han var väldigt upptagen med att titta på en del för honom gåtfulla detaljer. Bland annat undrade han varför det hängde genomskinligt papper här och där. Jag förklarade för honom att det var ett sätt att isolera däcket från övriga skrovet för att det inte skulle fastna ihop innan det var dags på riktigt. Yttersta däckslisten är tejpad med en smal remsa för att inte den konvexa kanten skall kladdas ner med lim och epoxi. Konkaviteten på översta listen på skrovet skyddas av en remsa av Glad pack. Dessa remsor var inte lätta at hantera försäkrade jag för tomten som inte förstod vad statisk elektricitet var.
För att hålla listerna på plats utan att använda klammer kan man göra som bilden visar. Fungerar perfekt. Den yttersta listen är dock stadigt förankrad i spanten med skruv. Dessa hål spacklas så småningom igen.
Efter att ha jag bjudit på gröt försvann den lille mannen och lovade att komma igen nästa jul.
God Jul till mina bloggläsare

PÅ RÄTT KÖL

2009-12-06T12:44:00.000-08:00

Efter två ytterligare epoxistrykningar, den första efter lätt slipning och den andra innan detta lager härdat ut till 100% för den kemiska bindningens skull, var det dags att vända skrovet och plocka ur ”spanten”. Det skall på ytterligare epoxi, men först sedan jag lagt in namnet som skall tryckas på japanpapper som jag ännu inte har fått hem. Spanten praktiskt taget ramlade loss troligtvis till en del beroende på att jag inte använt klamrar och tejpat med vanlig blank pakettejp på spantkanterna.
Liksom vid förra bygget blev jag varse alla stenhårda limkluttar på insidan där man ju inte kunnat kontrollera överskottslim och ta bort det på en gång. Bilden på fören visar hur hela insidan såg ut. Det är faktiskt så att”kluttarna” får tas bort en och en. Jag använde spetsen på min skedkniv vilken sedan fick göra grovjobbet när det gällde att få fram den släta ytan på insidan. Jag slipade om stålet på min stora skrapa som jag använt på utsidan, men fick inte tillräckligt tryck på verktyget för bra avverkning. Jag använde sedan smärgelduk, 100 grit, lindad kring en petflaska för att jämna ytterligare. Slutligen finslip med 150 grit. Före epoxiprimningen gjorde jag med flit ingen vattenslipning eftersom jag inte ville ha in vatten i eventuella springor som då skulle kunna påverka epoxilagren på utsidan. Epoxi lades sedan på med pensel och skrapa för att få ut ett så tunt lager som möjligt . Det som blev kvar i koppen blandades med silica och slipdamm och spacklades vått i vått i ett par springor som fanns kvar. Längst för – och akterut är det svårt att få in epoxin och i nästa vända även glasfibern, så där kommer jag att göra som på förra bygget, spruta med seg underredsmassa. Jag är nöjd med resultatet!

GLASFIBERDAGS PÅ SKROVET

2009-12-01T13:18:00.000-08:00

Efter slipning av ”grundningen” har jag lagt en extra remsa glasfiber under fören och ca en halv meter akterut. Detta för att göra detta utsatta område extra förstärkt.
Glasfibervävens överskott ”syddes ” ihop under skrovet eftersom skrovsidorna böjer av inåt längs med relingen. Om inte detta hade gjorts hade väven hängt rakt ner från det bredaste stället på sidorna efter epoxipåläggningen eftersom den ohärdade epoxin har en dålig klistrande funktion. Eftersom akterns utseende är lite knepigt tejpades väven till rätt anliggning. När detta var gjort var det dags för epoxin. Jag använde en avklippt pensel för att föra på och stryka ut materialet. Sedan använde jag en tunn plexiglasskrapa med avrundade hörn för att få ut all luft och fr a för att avlägsna överskottsepoxi. Detta gjordes med vertikala drag från kölen ner mot relingen. Det som skrapan fört bort fångades upp i en burk och användes till nästa sektion. Plötsligt förstod jag hur mycket överskott/rinningar jag slapp att slipa bort i härdat skick. Resultatet av denna första epoxistrykning blev helt perfekt.

SÅ BLIR FÄRGEN

2009-11-23T13:16:00.000-08:00

Slipning av skrovet är nu klart, dvs på utsidan. Det var mycket jobb. För att få en jämn kurvatur gjordes den sista slipningen för hand med takbelysningen släckt. Med en ficklampa åstadkom jag hela tiden släpljus på den yta jag arbetade med och avverkade växelvis med skrapa och sandpapper på klots. Man känner även rätt väl med händerna om det finns något som avviker. En vattenstrykning reste fibrerna och avslöjade en del fläckar där det fanns limrester. Efter ytterligare handslipning var det dags att lägga en epoxigrund. För att få det mera lättarbetat hade både resin och härdare stått på ett element för att bli varmare ochfå en lägre viskositet. Att erhålla de rätta proportionerna var en barnlek eftersom det system jag använder (MAS) har pumpar på kärlen som ger exakta mängder. Detta lärde jag mig ”den hårda vägen” vid mitt första bygge, att rätta mängder är A och O för att resultatet skall bli bra.

Nu fick man äntligen en aning om hur färgen kommer att bli.

NU BÖRJAR DET ATT LIKNA EN BÅT

2009-11-17T01:37:00.000-08:00

Alla skrovets (underdelens) ribbor är nu på plats. Bredden i förhållande till längden är rel stor. Så länge som den huvudsakliga böjningen är i tjocklekens riktning går det bra, men allteftersom böjningen sker mer och mer och mer i breddens riktning blir det svårare. Därför är större delen av botten lagd med ribborna parallellt med kölen. Detta gör att varje ribba måste formas exakt i bägge ändarna för att ansluta till de bågformat lagda ”fribordsribborna”.
Eftersom jag vet att sliparbetet tar tid har jag samtidigt som botten byggts börjat att slipa i för och akter. Jag använder inte så mycket den lilla hyveln som jag hade vid förra bygget eftersom det är mycket lätt att den tar för mycket av den mjuka cedern. I stället använder jag en stor skarpslipad skrapa som ger mig bra kontroll på vad jag avverkar. Bandslipen har fått ge plats för en excenterroterande maskin för grovslipningen och en slipmus för den exakta formgivningen. Detta ger mig god kontroll över vad som händer. Slutslipningen kommer att ske med handslipning på klots.

SKROVET VÄXER FRAM

2009-11-07T14:03:00.001-08:00

Långsamt växer skrovsidorna fram. Jag försöker att i möjligaste mån undvika klammrar vilket gör att det blir två eller ev fyra lister som kommer på plats varje dag. Jag använder mycket silvertape och massor av limklämmor för att hålla ribborna på plats medan limmet torkar. Skall man vara riktigt säker på att inget släpper bör man inte släppa greppet på ett dygn.
Både i för och akter är formen sådan att det förutom svagt s-formade böjar blir en viss torsion på ribborna. Även om cedern är ganska mjuk så är det ändå omöjligt att få denna komplicerade form utan att först basa ribborna. Min anordning för detta är mycket enkel (se bild) men inte desto mindre effektiv. Efter att ha hållit ändarna på ribborna i det ångfyllda röret ett par minuter blir de förvånansvärt medgörliga och låter sig villigt böjas och vridas.

MITT NYA BYGGE AV EN MINIKAJAK

2009-10-26T14:12:00.000-07:00

Även jag har smittats av kajakbyggarviruset som innebär att varje kajak man bygger skapar ett sug efter ett nytt bygge där nya idéer skall testas.

Grundtanken med detta nya bygge är fr a att vikten skall minimeras. Materialet blir därför ceder vilket är ca 20% lättare än gran. Tjockleken på listerna är endast 5 mm (före slipning). Sittbrunnen blir stor för att minimera däcksytan. Friborden blir betydligt lägre än på Frisco 3. Längden blir endast 320 cm och för att skapa den volym som behövs måste bredden ökas på. Denna kajak kommer inte att paddlas i några större vågor utan vara en typisk vackert-väder-kajak.
För att den större bredden inte skall inverka på paddelrörelsen görs däcket vid sittbrunnen sluttande utåt utan någon markerad avgränsning mot friborden. Detta gör att spantrutan får en form som innebär dubbelkrökta ytor. Det är detta som kommer att vara utmaningen byggtekniskt.
Byggbädden görs denna gång enligt en annan princip än vid förra bygget (strongback). Se bild. För- och akterstäv av mahognyplywood integreras i byggbädden för att senare skruvas loss och lyftas ur.
Konstruktionsvattenlinjen kommer att markeras med ett ljusare träslag och denna finns uppmärkt på spanten. Sedan är det bara att hoppas på att det kommer att stämma med den verkliga vattenlinjen. Även vattenlinjen kommer att få en knepig dubbelkrökning i aktern. Detta gör att jag kommer att börja med vattenlinjen och däck/fribordsövergången och sedan fylla på med ribbor emellan. Detta kommer att innebära att det blir mycket passande på slutet men det är jag beredd på.

Som kan ses på en av bilderna så har jag fått ta till små skruvar för att åstadkomma den torsion på ribborna som blir i aktern. Skruvarna tas sedan bort och de små hålen pluggas igen.

Bilderna visar bädd utan spant, bädd med spant, vattenlinje och däckslinje lagd samt "hjälpskruven".

2009-10-26T14:02:00.000-07:00

Nu när kajaksäsongen (åtminstone för mig) är till ända , är det dags att summera erfarenheterna.
Jag har varit ute i allt ifrån spegelblankt vatten till brytande meterhöga vågor, dvs allt från njutningen av lättjefullt glidande till fysiskt kämpande med ett visst inslag av spänning. Jag är mycket nöjd med Frisco 3:s egenskaper och vi kommer mycket bra överens. Det går alldeles utmärkt att lätt hålla kursen under alla förhållanden med hjälp av stöttning med rodret. Ren sidsjö är inget problem som jag tyckte i början. Den enda gången som jag upplevt att jag inte hade full koll var när jag hamnade mitt i en bränning i grov sidsjö. Jag inbillar mig att min idé med utväxterna bakom sittbrunnen gör stor nytta. Det är riktigt enkelt att ta sig i brunnen från en brygga och att lägga ifrån sig paddeln för en fika eller för fotografering går utmärkt även om det är skvalpigt. Efter att jag kortat av ”hardtopen” har den fria öppningen blivit lagom stor och det är lätt att fiska upp grejor som man har liggande på botten framför sätet. Jag har även provat med sittbrunnssäck men upplever mig som instängd och så blir det väldigt varmt om solen skiner. Jag har inga ambitioner att rolla eller göra andra konster, min grej är cruising.
Kajaken är relativt tung, ca 25 kg, men den går ändå med rätt knep att rel enkelt få upp på takräcket. Eftersom vi åker en hel del med husbil skulle jag önska att jag kunde få med mig något flytetyg även på denna bil. Det är relativt ofta som man på kvällarna hamnar vid någon liten frestande insjö med spegelblankt vatten och då suger det i paddelarmarna.
Jag har därför bestämt mig för att göra något åt saken. En ny minikajak skall byggas med stort fokus på att få den så lätt som möjligt. Husbilen är närmare tre meter hög.
Jag kommer att försöka att hinna med att blogga även om detta bygge. En del misstag gjordes under det förra bygget och dessa skall inte upprepas. Man lär ju av sina misstag!!

2009-07-01T14:46:00.000-07:00

Efter ett antal turer med Frisco 3 kan det nu vara dags med en liten summering beträffande sjöegenskaper med mera.
De flesta turerna har skett under lugna förhållanden där jag har kunnat konstatera att kajaken är lättdriven och stadig . Rodret verkar vara rätt dimensionerat, kajaken är lättsvängd och endast små utslag behövs för att hålla kursen i sid-vind/sjö.
Beträffande konstruktionsdetaljer så behöver ”hardtopen” ändras en smula. Den går för långt akterut och skall således reduceras i sin längd. Jag tänker göra om den så tillvida att endast ramen bibehålls i trä och resten ersätts med plexiglas. Det skulle vara praktiskt att kunna se igenom när man behöver ta fram något ur sittbrunnen under gång. På min andra kajak har jag det på detta sätt.
På ett par ställen har det skett en delaminering mellan trävirket och glasfibern. Där detta har skett har jag skurit ett kryss i vävlagret och penslat in ny epoxi innan jag pressat ihop det hela med hård tejpning. Efter slipning har jag lagt ny fernissa utanpå och resultatet har blivit bra.
Jag har kompletterat pedalsystemet med ett stöd för hälarna för att avlasta det övriga styrsystemet.
När det gäller den förliga luckan har kanterna i skrovet på sidan om luckan slagit sig en smula så jag kommer nog att få sätta in några hjälpspant som håller formen på detta område i vinter.
Jag har tillverkat en eskimåpaddel som jag dock endast provat i hårt och skvalpigt väder och det var ingen höjdare, där kändes det att man behövde större paddelblad förutom att paddelvridningen som man är an vid ställde till trassel vid pareringen i sjöarna.
När det gäller utväxterna bakom sittbrunnen märks det tydligt att det är mycket stadigare när man skall i och ur kanoten. Jag har även kunnat märka att surfarna ligger kvar längre när man är ute i gammal dyning. Den enda nackdelen som jag märkt, men som är marginell, är att rörelserna i ren sidsjö är något knyckigare.
Bilderna visar den ”nya” hardtopen, eskimåpaddeln och Frisco 3 i en av mina favorithamnar.

JUNGFRUFÄRD

2009-05-24T12:41:00.000-07:00

Det blev ingen sjösättning som jag planerat 10 maj. Livet kom emellan och så småningom även väderleken som inte var optimal för en jungfrufärd på ett långt tag. Den 24 maj föll alla önskemål på plats och det blev sjösättning och provtur.

Upp på taket på bilen, ner i plurret och i med

konstruktören/byggaren/kanotisten.

Bilden visar en nöjd paddlare efter en kort provtur. Frisco 3 flöt som jag räknat med och var lättdriven och kursstabil. Vid ett krängningstest som jag gjorde vid en brygga kändes det som om slutstyvheten var stor jämfört med min gamla kajak.

Utsikten från sittbrunnen ut över havet satte fantasin i gång inför kommande turer som jag kommer att rapportera från så småningom.

DETALJBILDER

2009-05-06T11:49:00.000-07:00

Rodret visas med sina styrlinor. Jag hoppas att dessa linor (grovt persiennsnöre) funkar eftersom jag vill undvika stålwires. Rodret går att dra upp till horisontalläge men inte längre. Det är lätt att ta bort vid transporter, man drar ur en sprint och lossar tre schacklar.

Förluckan hålls i framkant på plats med två klackar som griper under däcket. Vågbrytaren av plexiglas sitter fast i luckan och används som låsning genom att däckslinorna hakas fast i uttag i plexiglaset. En tätningslist gör förhoppningsvis att vattnet håller sig utanför.

Gummicorden akter om sittbrunnen är tänkt att ha fler funktioner förutom för ren lastning. De två främre beslagen ger stöd för paddeln om man behöver ha händerna fria vid fotografering och fika. Corden läggs då över paddeln akterifrån och hakas i en liten trä pinne bakom sargen. Skulle man tippa och behöver göra en pontonräddning läggs en reserv(enkel)paddel i beslagen men spänns då fast på ett annat stadigare sätt. På paddelbladet sitter då två ”kajaksavers ”. Denna paddel är ännu inte tllverkad men utgör nästa projekt.

Interiörbilderna visar styrpedalerna och det aktre öppningsbara skottet.
Det återstår några små detaljer exempelvis knäkuddarna och färdigställandet av ”hardtopen”. Den exakta utformninen av denna vill jag prova ut under paddling för att inte få något som hindrar mina rörelser.

Kanske kan det bli sjösättning och provtur i helgen (9-10 maj)!!

NU HAR FRISCO 3 KOMMIT UT I FRISKA LUFTEN!

2009-05-06T11:12:00.000-07:00

Efter att ha sovit dåligt natten inför förflyttningen tog jag hjälp av min granne Sören inför det stora lyftet. Med två centimeters marginal passerades det kritiska hörnet i bygglokalen (köket). När hon låg på sina nya bockar kunde jag för första gången se henne på avstånd vilket gav henne helt nya proportioner. Lång och smäcker låg hon där och lockade till en snabb sjösättning. Med kameran togs ett antal bilder från olika vinklar innan hon packades in i presseningar inför det kommande regnvädret. Ett kapell är beställt från kapellmakerskan i Slite men det dröjer några veckor. Hon bör ju tåla vatten men man kan aldrig veta, He,he!

Bilderna får tala för sig själva.

VÅREN ÄR HÄR!!

2009-04-27T13:42:00.000-07:00

När våren börjar komma blir det plötsligt mindre tid för innesnickerier vilket innebär att takten minskar. När man dessutom tycker att man nästan är framme vid målet och kan ta det lugnt återstår ändå en massa småfix. Det är väl kanske tveksamt om man kan kalla lackningen för småfix. Förutom att man vet att det tar tid inbillar man sig att det skall vara ganska enkelt. Att man aldrig lär sig. Följande behövs: En dammfri vältempererad lokal, en bra lack (Rylard), bra penslar, mycket sandpapper och ett stort tålamod. Och ändå kan det bli fel. Jag har valt att måla botten för att det skall vara lätt att reparera oundvikliga skador på ett lätt sätt. Eftersom jag så långt som möjligt vill undvika starka lukter valde jag en vattenlöslig lackfärg som sedan täcktes med fernissa. Allt såg bra ut tills jag skulle justera lite med vattenslippapper före som jag trodde sista lacklagret. Då hände det: det såg ut som om jag fick fullt med fiskfjäll i kärlet som jag doppade sandpappersklossen i. Först fattade jag ingenting men sedan gick det upp för mig att det var fernissan som släppte från den vattenlösliga svarta lackfärgen. Vad jag sannolikt hade gjort för fel var att inte slipa ytan före fernissningen. Att få bort all fernissa var dock inte det lättaste. Vad som också hände var att vattenslipningen med sitt svarta vatten färgade den omålade slipade delen närmast den målade zonen. Var den vattenbaserade färgen månne inte genomhärdad? Detta innebar att jag fick sickla bort all missfärgning. Mycket extrajobb och en dags försening. Nu har jag torrslipat hela botten och lackat en gång till. Det verkar fungera. För att undvika att lacken från sidorna skulle rinna ner på botten. maskade jag med tape som med små papperstussar hölls ut från botten.
Jag har tillverkat sätet enligt bilderna. Dynan är gjord av tre lager ”liggunderlag”, ihoplimmade med sättlim, som skurits ur för att passa ”baken”. Det är ganska lätt att skära i detta material och man kan till och med slipa med ett grovt sandpapper för att få fram formen. Det hela är sedan klätt med ett tunt skumplastlager och ett stretchigt nylontyg som limmats med textillim. Där dynan slutar en bit upp på ryggstödet tar flytvästen vid och tjänstgör som stoppning.
Dynan skall ligga på ”stolen”som ses på bilden. Här fick jag nytta av en del av spillbitarna efter skrovbygget. Stolen kommer att vara förskjutbar i för-akterriktning.
Jag har också gjort de beslag som skall hålla däckslinorna. Från början hade jag gjort dessa utav plexiglas men ändrade mig eftersom jag förstod att detta inte skulle hålla. Det var åter min gamla almstock som fick släppa till virket.
I skrivande stund ligger det fem lager fernissa på skrovet (med slipning emellan). Jag delar upp lackningen i fyra sektioner, botten, babord sida, styrbord sida och däcket ovanför kolfiberskarven. På detta sätt kan jag alltid arbeta med någotsånär horisontella ytor för att undvika rinningar. Den sista strykningen kommer jag att göra när beslagen sitter på plats. Ytterligare ett misstag gjordes när jag försökte lägga de två första lagren för nära varandra i tiden. Enligt uppgift skulle det gå att lägga lager två så fort lager ett var dammtorrt. Det gick inte! På en del ställen skrynklade sig lacken och slipjobbet blev onödigt omfattande. I fortsättningen har jag låtit det tidigare lagret genomhärda ordentlig före nästa. Eftersom jag jobbar med mina fyra lackzoner innebär det i princip att lackningen hittills tagit 4x5 =20 dagar. Den yta som ligger mot bockarna behöver vara ordentligt genomhärdad för att inte bli skadad.

2009-03-29T12:31:00.001-07:00

Arbetet har på sista tiden präglats av två saker, slipning och detaljpyssel. Jag har fått hem Rylard fernissa från Tunarps båtbyggeri http://www.batbyggeriet.eu/ och testat denna på några ställen, dels för att kolla lukten (jag står ju inne i ett bostadsutrymme) och dels för att känna på fernissans egenskaper vid påläggandet. Resultatet var lovande.
Slipa kan man som jag tidigare skrivit inte göra för mycket. Ordentligt härdad epoxi är hård men ändå lätt att slipa eftersom slippappret inte sätter igen sig men man får ändå byta ofta eftersom kornen förlorar sin skärpa.
Roderbeslaget har jag gjort av 5mm plexiglas som jag har jobbat med tidigare i andra sammanhang, starkt och snyggt. Rodret är djupt och smalt och med en genomskärning som skall ge god en god verkningsgrad vid måttliga utslag.
Sista bilden visar mitt vackertväder-lock som jag skjuter på sittbrunnssargen framifrån när jag inte behöver använda sittbrunnssäck. Det skyddar mot paddelrinningar , men gör sittbrunnen luftig och lättåtkomlig under gång.

NU SITTER HALVORNA IHOP

2009-03-16T09:46:00.000-07:00

Efter en del små justeringar var det dags att passa ihop över- och underdel. Det såg ganska bra ut utom att det diffade på bredden på några ställen . Det rörde sig om en till tre millimeter på några ställen. Jag tänkte att detta nog skulle ordna sig med tape och spännremmar vilket det också gjorde utom på något ställe. Där fick jag inifrån ”trycka ut” det som fattades med pinnar som tog spjärn mot motsatta sidan. Genom att placera olika mellanlägg under spännremmarna fick jag det hela så gott som helt perfekt. Det gällde att vara snabb med limmet eftersom det jag använde till detta börjar att ”koka” ganska fort. Detta innebär att det fyller bra eftersom det expanderar och överskotten blir som ett stelnat skum som man sedan får skrapa bort.

Efter slipning av skarven och ett lager epoxi har jag lagt ett kolfiberband som förstärkning och som samtidigt döljer skarven. Det som hjälper till att hålla ihop skarven är dock glasfiber eftersom kolfibern endast utgör varpen i bandet och inslaget är glasfiber. Eftersom bandet var 5 cm brett fick jag dela det på längden vilket gjorde det mycket svårhanterligt eftersom kolfibervarpen lätt gled ur på den klippta sidan. Att få fast det blev därför tidsödande då man hela tiden fick justera det på bredden eftersom de yttersta varptrådarna hela tiden ville glida ur inslaget. Eftersom bandet sitter på kajakens bredaste ställe tjänstgör det även som en oöm avbärarlist.

Jag har även tillverkat roderfästet i plexiglas och gjort några knapar av en gammal almstock jag haft liggande. Almen blir mycket vacker när den blir ytbehandlad. Jag kommer att tillåta mig att ha en del lite ovanliga detaljer på detta flytetyg eftersom det blir en renodlad ”cruising-kajak” utan krav på att vara extremt lätt och avskalad.

IHOPSÄTTNINGEN NALKAS

2009-03-05T14:08:00.000-08:00

Arbetet har återupptagits. Skottet akter om brunnen inklusive luckan är inpassat liksom den del av det förliga skottet som sitter i skrovet. Detta tvådelade skott kommer att bli ett vid ihopsättningen av halvorna. Aluminiumfästena till styrpedalerna är fastlaminerade liksom de rör (styva tryckluftslangar) som styrlinorna skall löpa i. Jag har även börjat att tillverka de beslag som skall hålla linorna som ingår i däckslayouten. Dessa görs i plexiglas liksom en del andra komponenter som jag planerat. Eftersom jag har ett mycket begränsat utrymme till förfogande så hissar jag upp däcket i taket när jag behöver jobba med bottenhalvan, det går men är besvärligt. Ergonomin är minst sagt tveksam. De trånga utrymmena i fören och aktern där det varit mycket svårt att få in epoxi har jag sprayat med underredsmassa av den vaxiga typen, detta för att blockera för fuktinträngning. Massan är svart men ingen kommer att se detta i den färdiga kajaken.

FÖRLUCKAN

2009-02-16T12:07:00.000-08:00

Luckan sågades upp med en sticksåg efter att jag först hade tejpat där sågen skulle gå fram för att undvika att det trasades sönder i onödan. Jag måste erkänna att det gjordes med svett i pannan. Sågsnittet blev perfekt. Efter att ha slipat undan för att ge plats kantade jag med tunna ribbor, återigen mycket tape och tvingar. Tvingarna sätter jag över tapen för att den inte skall glida. På det sättet kan jag få tapen att dra mycket effektivt. Jag har även limmat på en undre fläns på vilken luckan skall vila.
Nu var det dags att vända på däcket. Det var egentligen bara att lyfta. De övre spanthalvorna släppte lätt från de undre. De var ihopsatta med två träpluggar i varje spant. Luckan i fördäcket sitter omedelbart framför det förliga skottet och halva detta är nu fastsatt. För att hålla formen på däcket vid luckan sitter ett spant strax framför öppningen. På bilden är just glasfiber lagt med det andra lagret epoxi.
Någon lucka i akterdäcket skall det inte vara. I stället skall man kunna stuva genom en lucka i det akterliga skottet.
Nu skall jag upp i Vasaloppsspåret så det blir en liten paus.

SITTBRUNN

2009-02-07T13:24:00.000-08:00

Nu är däcket ”dukat” och tre lager epoxi inkl grundningen är pålagt. Nyansskillnaderna mellan träslagen kom fram tydligt. Tyvärr hade slipningen varit otillräcklig på ett par ställen där jag lagt i plastiskt trä eftersom det där framträdde fläckar. Sannolikt berodde det på att lösningsmedlet sugit in djupare än man kunde se före epoxibehandlingen. Det var bara att skrapa bort epoxin och slipa djupare på dessa ställen. Det blev bättre men syns tyvärr fortfarande litegrann. I efterhand har jag kommit på att jag naturligtvis borde vattenstrukit den slipade ytan så hade jag antagligen sett fläckarna före epoxigrundningen. Något at tänka på till nästa bygge. Ytterligare en komplikation inträffade efter det tredje lagret. Fläckvis kom det fram en klibbig oljig beläggning efter några dagar efter det att det primärt såg ut att ha härdat ut ordentligt. När jag ringde till tillverkaren ”Kompositfabriken” fick jag höra att jag råkat ut för carbonatisering. Det skulle gå att tvätta bort med vatten och citronsyra. Ingenting hände efter denna behandling så jag gick vidare ut på nätet och kunde läsa mig till att T-röd skulle kunna fungera. Inte heller detta hjälpte så jag gick vidare och inhandlade aceton. Detta gjorde susen. Jag tror att det inte enbart var carbonatisering utan även hade att göra med blandningen av komponenterna i epoxin. På nätet kunde man även läsa sig till att man inte fick slarva med blandningen vilket jag kommer att vara mycket noga med i fortsättningen.
Sittbrunnssargen har tillverkats av stående ribb som lagts runt en form av spånplatta. Motsvarande hål sågades bort ur däcket och justerades med mitt senaste favoritverktyg, den elektriska filen som egentligen är en liten bandslip. Jag hade förväntat mig att det skulle bli svårt att limma sargen på plats men genom att låta den sitta kvar på spånplattan blev det hela hanterbart och det sa ”schmack” när jag provade så det var bara att stryka dit limmet. Inga tvingar behövdes. Senare har jag gjort en hålkäl på utsidan med epoxi plus slipspån och ovanpå detta en glasfiberrensa.
Den horisontella delen av sargen har jag lamellimmat av tumma ribbor som först ångbasats. Jag försökte först göra ett basningsrör av en gammal damsugarslang utan större framgång . Jag kom till slut på att det gick lika bra att stå över en kokande vattenkastrull och forma till ribborna som sedan fick svalna/torka i spänn runt sargen före limningen. Nu behövdes alla tvingar som kunde uppbringas för att få det bra.
Nästa moment i arbetet kommer att vara att såga upp en lucka på fördäck, men det är jag nog tvungen att sova på för att repa mod.

PUST, ÄNTLIGEN!

2009-01-22T13:47:00.000-08:00

Efter mycket pyssel är nu däcket färdigt (så när som på sittbrunnssargen). Det tog sin tid eftersom däcket är lagt i ett mönster. Det består av c:a 200 individuellt tillslipade stavar plus de svängda ribborna som avgränsar mönstret. Dessa klammrades först på plats och mellan dem fylldes sedan på med stavarna av gran, al och asp. Mittfisken är av mörk ceder. Den ilagda siluetten av en tornseglare är av fågelögonlönn.
Slipningen är tidsödande. Först bandslipen som jag nu behärskar ganska bra, sedan slipmus och till sist handslipning med papper på en långkloss. När man tror att man är färdig så är det lika bra att fortsätta någon timme till. På ett par ställen har jag varit tvungen att lägga i lite plastiskt trä. Här är det verkligt svårt att hitta rätt nyans på materialet. Det som passade bäst mot alen var ”ljus ek”?!
Nu skall det bli spännande att se hur mönstret framträder när epoxin kommer på.

Däcket

2009-01-11T13:12:00.000-08:00

Tidigare råkade jag påstå att jag sannolikt hade klarat av ett av de svårare momenten i bygget. Det är tur att man inte kan se framåt. Svårigheterna radar ständigt upp sig. Att lägga mönstret på däcket är ingen lätt match. Varje ”pinne”skall skräddarsys med rätt vinklar i ändarna för att inte lämna några glipor och det är mycket tidsödande. Jag var tvungen att klyva ribborna även till däckssidan av ”bulorna” eftersom radie och torsion blev svåra att klara av på annat sätt. Tack och lov att jag valde att använda klammer, det hade inte funkat annars. Det går ändå åt många spännklämmor och mycket tape, se bild.

Den andra bilden visar fördäcket. Man ser inte mycket av de olika träslagen men jag vet ju sedan tidigare att skillnaderna kommer fram när epoxin kommer på.

Mellandagspyssel

2008-12-30T13:32:00.000-08:00

Nu har julen passerat med endast små korta besök i ”varvet”. Glasfiberväven är lagd på insidan och i sittbrunnsdelen ligger ett extra lager epoxi. Det skall bli fler lager så småningom men jag är just nu sugen att få börja med däcket. Vad jag lärt mig är att man nog inte skall lägga väven ända ut i fören respektive aktern. Det trånga utrymmet var nästan omöjligt att komma in i med penseln och väven fick man gång på gång lägga tillbaka eftersom man hela tiden drog ut den med penseln. Det blev inte snyggt och mycket fick skäras bort. Här räcker det med bara epoxi vilket bekräftades när jag läste min julklappsbok Kayak Craft av Ted Moores.
27/12 Däcksspanten är nu på plats .När jag först satte dit dem såg jag att däcket skulle bli för högt, det såg inte harmoniskt ut. Jag fick rita om däckslinjen och samtliga däcksspant reducerades på höjden.De sitter med träpluggar på skrovspanten med en distansribba emellan. Det hela hålls på plats med smältlim. Den här gången tejpar jag endast kanten på spanten utan att låta tejpen gå ner på sidorna. Detta för att jag skall få smältlimmet att fästa bättre till ribborna. Det fanns en tendens vid skrovbygget att limmet alltför lätt släppte från tejpen.
I dag 29/12 har jag efter mycket tankearbete kommit på att jag sannolikt inte kan bygga mitt däck med mindre än att jag får släppa min föresats att inte använda klamrar. Däckets kurvatur går inte att få till med de starka torsionskrafter som blir aktuella enbart genom att använda smältlim. I morgon går jag och handlar mig en häftpistol som tar 14 mm klamrar.
30/12 Klammerpistolen blev till stor hjälp. De nedersta ribborna på däckshalvan är på plats och jag har även limmat de krökta ribborna som skall avgränsa de olika träslagen på däcket (gran, al och asp samt mittfisken av mörk ceder).

Nu är det snart jul

2008-12-19T12:37:00.000-08:00

I dag fick jag besök av en grå liten man med röd luva. Han konstaterade att nu började det faktisk likna en båt, det som han tidigare på nätterna undrat över vad det skulle bli när han smugit omkring och letat efter sitt grötfat.

Det var kul att få vända på skrovet och därmed kunna ta ur ”strongbacken”. Plötsligt blev allt väldigt lätt. Man lyfter lätt fören eller aktern med ett par fingrar. Detta trots att det blev fyra lager med epoxi över glasfiberlagret. Visserligen slipades det mellan lagren, men ändå. Jag lärde mig två saker:
1) Överskottsduken bör skäras bort så fort som möjligt eftersom epoxin snabbt bygger lager som är svåra att komma igenom med kniven. (Tryggt att veta inför eventuella tvivel om den slutgiltiga styrkan).
2) Man bör stryka ut epoxin med lodräta drag för att undvika rinningar. Tyvärr kom jag inte på det förrän inför de två sista lagren.
Inuti skrovet fanns tusentals lim”kluttar” som pressats ur fogarna . Dessa går inte att slipa bort med sandpapper utan får skrapas bort med en skedkniv vilket tog tid. Sedan blev det sandpappring med grovlek 50 och sedan sickling vilket gav ett bra slutresultat. Sedan var det dags för glasfiber på insidan. Det är väl så långt jag kommer att hinna före julafton

Lager på lager

2008-12-12T12:16:00.000-08:00

För närvarande ligger tre lager epoxi utanpå det första glasfiber/epoxilagret. När jag råkade få släpljus på ytan före det senaste epoxilagret blev jag ganska förskräckt. Det var bara att börja om på nytt med slipningen som man i sin enfald trott var tillräcklig. Först med långkloss och torrslippapper grovlek 60 men efter en stund när resultatet blev skralt med slipmusen och grovlek 80. För säkerhets skull fick släpljuset vara kvar vid pålägget av sista epoxilagret. Jag har även lagt ytterligare ett lager med glasfiber under fören eftersom jag vet att man förr eller senare går på en grund.
Under detta lager finns numera inlagt det kommande namnet på kajaken. Detta är en datautskrift på ett speciellt transparent papper som jag efter många försök lyckades hitta. Namnet är naturligt för mig. I början på denna blogg presenterade jag min fars egenhändigt konstruerade och byggda segelkanot ”Frisco”. På bilden i mitten syns min segelkanot som jag hade i början av sextiotalet "Frisco ll. Även denna kanot konstruerad av min far.

Fotot är taget av min seglarkompis från den tiden, Göran De Geer.

”Frisco 3” blev ett helt logiskt namn på bygget och en hommage till min far.
Jag har även börjat att bygga ett roder, man får ta vara på tiden när epoxilagren härdar ut ordentligt. Det som syns på den sista bilden är halva gångjärnet till detta. Jag tror att det kommer att bli ytterligare ett lager epoxi efter en ny slipning innan jag vänder skrovet på rätt köl

Hur skulle det bli med glasfiberduken på?

2008-12-06T13:41:00.000-08:00

Det första epoxilagret hade runnit på några ställen troligtvis beroende på att jag haft för kallt i rummet och inte värmt epoxin till rumstemperatur. Detta gjorde att jag fick ett något för tjockt lager och dessutom tog härdningen för lång tid. Att slipa bort ”gardinerna” var inte till att tänka på eftersom sandpapperet satte igen sig på en gång. Det blev till att sickla. I brist på en bra sickel fick det bli ett lagom skärpt knivblad. Det fungerade bra.
När väven sedan lades över skrovet fick man nästan tårar i ögonen. Duken var otroligt följsam och låg där praktiskt taget utan veck och glänste nästan silverfärgat. Jag klippte rent med lite marginal runt skrovet för att inte droppa epoxi på överskottsduken som sedan skall användas till insidan. Att arbeta in epoxin i duken var inte svårt men tidsödande. Jag använde en medelhård pensel och gick efter med en liten roller av skumplast för att pressa ut all luft under duken. Det gick åt sex muggar à 1,5 dl epoxi (denna gång uppvärmd). Resultatet är förbluffande, träets ådring syns lika bra som innan duken kom på. Nu får man se hur många lager epoxi som måste på för att få en bra yta!

Epoxi

2008-12-04T13:53:00.000-08:00

I dag kom det första epoxilagret på plats, detta för att mätta träytan inför nästa lager som då skall läggas på glasfiberduken. Nu fick man en aning om det slutgiltiga utseendet beträffande färgnyanserna. Kontrasten mellan al- och granribborna blev ganska stor vilket inte alls var fallet när virket var obehandlat. Jag hade visserligen gjort en liten provbit som jag oljat in men nu märktes det betydligt mer. Jag vet också att allteftersom ytan arbetas upp till högglans så förstärks kontrasten mellan träslagen. Jag får vara nöjd!
Eftersom lokalen där jag står inte har full rumstemperatur så var epoxin ganska trögflytande och relativt svår att stryka ut. Inför nästa lager kommer jag att värma epoxin något och öka temperaturen i lokalen. Men först lär det bli fråga om mera slipning.

Min föresats sprack

2008-12-03T13:15:00.000-08:00

Efter att ha börjat handslipa skrovet förstod jag snart att detta skulle bli otroligt slitsamt. Frestelsen blev för stor. Jag laddade min handbandslip med ett nytt slipband och tränade in ett rörelsemönster på en gammal plankbit. Jag vet ju att det är livsfarligt att inte oavbrutet röra verktyget för att undvika ojämn avverkning och ”nedgrävning”. När jag börjat arbeta på skrovet förstod jag att jag skulle spara mycket tid och möda. Men det dammade! Efter grovslipning omväxlande med maskin och slipkloss fortsatte jag med en slipmus. Därefter tillverkade jag en ”långbräda” på ca en halvmeter med en lätt konkavitet för att den bättre skulle följa skrovets form och finjusterade formen. Slutligen handslipades hela skrovet med 120 slippapper. En del ställen i botten har jag fyllt ut och jämnat till med ”kemiskt trä” för att få en perfekt kurvatur. Detta kommer inte att störa utseendet eftersom jag har tänkt att måla botten för att i framtiden lättare kunna reparera de skador som alla kajakmänniskor vet att man får i botten.

Nu har det blivit dags för det första epoxilagret!

Sista ribban på skrovet lagd

2008-11-27T10:04:00.000-08:00

Jag trodde att jag hade gjort det svåraste tills jag kom till för och akter i närheten av vattenlinjen. På dessa ställen blir ribborna kraftigt vridna. Den torsionskraft som då uppstår är mycket svår att bemästra. Nu ångrade jag faktiskt att jag valt att bygga utan att ta hjälp av klammrar. Det gäller att uppfinna allehanda sätt att hålla ribborna på plats medan limmet härdar. Någonting som var mycket användbart för detta ändamål var ett spännband som används för att hålla ihop tavelramar. Se bild. Genom att placera hörnhållarna över de ställen som behövde extra tryck och sedan via mellanlägg med utnyttjande av hävstångseffekter få tillräcklig kraft, löstes en del av problemen på de ställen där det inte var möjligt att använda tvingar. Bild.
Jag har nu börjat slipa de delar av skrovet medan ribborna en och en får härda fast.
Jag kommer nog inte att använda en bandslip eftersom jag vet hur lätt det är att den börjar att gräva ner sig. Man har ju här endast 5,5 mm godstjocklek från början och den får man vara rädd om.
En liten skarpslipad handhyvel visade sig göra grovjobbet på ett bra sätt inför sandpapprandet.
Jag har kapat min ”arbetshylla” där jag limmar och sågar med en meter. På detta sätt slipper jag att gå in i ett angränsande rum när jag skall gå runt skrovet. Det sparar åtminstone irritation. Hela längden behövdes inte eftersom skarvningen av ribborna sker direkt på skrovet.
De sista ribborna i botten krävde stor precision vid tillslipningen. Här gällde det att få passform utan utnyttjandet av ”bead and grove”-fräsningen. De sista ribborna i botten slipades med stor möda till rätt form. Till slut blev passformen så bra att jag var tvungen att dela den sista ribban på mitten för att få dit den. Den sista bilden är tagen innan jag insåg detta.
Efter städning och borttagning av alla överflödiga verktyg vidtar nu slipningen. Jag är beredd på både svett och träningsvärk

Skrovet växer fram

2008-11-14T13:50:00.000-08:00

Jag är nu klar med ”utväxterna” akter om sittbrunnen. Det var inte helt problemfritt. Men i och med att detta trots allt blev hyfsat bra, tror jag att jag klarar resten med hjälp av den erfarenheten jag fått av materialet i samband med detta. Observera att bilden är tagen så att ”bulorna” ser oproportionerligt stora ut.
Man får inte vara otålig! Tekniken jag använder (inga klammrar) gör att jag måste invänta att limmet som fäster ”borden” vid varandra är helt genomhärdat innan nästa ribba läggs på. Det går åt mycket silvertape. Jag delar remsorna på längden i fyra lika breda band och dessa blir då lättare att hantera men de behöver sättas ganska tätt, (bild). Jag drar ribborna inåt mot spanten och detta är på de flesta ställena tillräckligt för att få rätt kurvatur på skrovet. Där detta inte räcker borrar jag in träpluggar i spanten (bild) som jag sedan använder som mothåll för limklämmorna. Smältlimmet håller sedan det hela på plats inför ditsättningen av nästa ribba.
Det har visat sig att radierna framför allt i akterpartiet varit för små så ribbornas egen ”vilja” har på ett par ställen fått bestämma kurvaturen. Detta kommer dock att påverka den beräknade vattenlinjen endast marginellt, jag tror till och med att skrovformen vunnit på detta.
Ju längre mot botten jag kommer desto större blir spänningarna i ribborna fr a då det gäller torsionskrafterna. Bilden på fören visar att limmet mörknar vid stelnandet men detta syns knappast när man slipat ner skarvarna, de är med andra ord mycket täta.

Jag visste det redan från början

2008-11-08T12:56:00.000-08:00

Svårigheterna skulle komma tämligen omgående. Eftersom man börjar bygga från relingen kommer omedelbart ”bulorna” med i matchen. På dessa finns det dubbelkrökta ytor med förhållandevis små radier. En 19 mm bred trälist med en tjocklek på 5,5 mm kan vara tämligen bångstyrig. I en böjd sådan finns en stor statisk kraft. Hur undvika att skrovet deformeras av denna kraft? Lösningen kom att heta lamellimning. När tjockleken på ribban reducerats till hälften blir den mycket mera medgörlig. Det första ”lagret” limmades på plats med hjälp av klammrar som höll i det hela under limmets härdning. Dessa klammrar tas bort och hålen kommer inte att synas eftersom nästa ”lager” kommer att täcka. Mycket slipande och passande var nödvändigt för att få ribborna att tura perfekt till varandra, (den lilla bandslipen var oumbärlig när det gällde att tillverka pusselbitarna, bild). Jag hade räknat med att det skulle behövas tre lager men jag märkte att två räckte och gav den styvhet som behövdes. Den andra bilden visar en av bulorna med det undre lagret delvis synligt.
Eftersom min bygglokal är ett till varv förvandlat kök finns varken bandsågen eller cirkelsågen till hands. Dessa finns i ”snickeboa” som ligger ca femtio steg bort. Det kommer att bli många steg innan bygget är klart. Nu går det an, men när det blir snö (om det kommer någon) kan det bli besvärligt.
När man börjar lägga lister med full längd märker man att det behöver justeras på en del ställen. Man ser mycket väl avvikelser i kurvaturen när man syftar efter en lagd ribba. Genom att tejpa på tunna pappremsor (ev i flera lager) går detta lätt att lösa. Det finns en hel del spänningar i en ribba även om man tycker att den är tunn, så det går åt många tvingar, klämmor och spännband medan limmet härdar. Klammrar gör det onekligen lättare . Smältlimmet fungerar bra när inte det finns för stora torsionsspänningar i ribborna
Man börjar också att komma underfund med hur arbetsplatsen skall vara disponerad när det är tångt. Jag har inte mycket utrymme runt kajaken, därför kan jag flytta hela bygget till olika lägen på bockarna allteftersom jag jobbar på ena eller andra sidan. Var verktygen ligga, hur skall sladdarna skall dras osv betyder mycket för att jobbet skall flyta. Spillet måste snabbt bort vilket minskar tiden som går åt för att leta verktyg och annat material.
Allt tar dubbelt så lång tid som man från början trott!!

FÖRBEREDELSER, FÖRBEREDELSER...

2008-10-27T13:40:00.000-07:00

Nu har materialet kommit från Johan på Haveriet. Jag är följaktligen mycket het på gröten att få komma igång med själva bygget.

Men, att man aldrig lär sig att allting tar dubbelt så lång tid som man tror.
Jag kommer att bygga kajaken i ett kök som hör till vår flygel som bara används på sommarhalvåret. Detta kök har en del möbler som måste flyttas om. Alla skåp kläs in med papper, golvet, som är av sten måste täckas osv osv. Det komer att bli trångt med en massa onödiga steg eftersom jag bara kan gå runt bygget akteröver. Ett mycket viktigt logistiskt prov har gjorts: Kommer kajaken att kunna tas ut i det fria när den är klar? Jo med några centimeters marginal .Genom att utnyttja befintliga dörrar och fönsternischer kommer det att gå. Tur att jag bestämde mig för en skrovlängd på 520 cm!

När jag började att arbeta med byggbädden (ryggraden, ”strongback”) visade det sig att den var alldeles för svajig åt alla håll. Den var då endast ihopskruvad. Jag plockade isär den och limmade istället alla fogar plus alla skruvar, då blev det hela tillräckligt stumt.
Stävarna har sågats ut i 9 mm marinplywood och separerats på ett sätt som syns på första bilden. Den perifera delen kommer att vara en del av skrovet och resten kommer att vara en del av ryggraden och separeras från skrovdelen genom att ta bort skruvarna. Spantmallarna är också delade mellan skrov och däck samt mellan huvudskrovet och ”utriggarna ” i aktern. Varför kommer att framgå så småningom.
Bredvid byggbädden Har jag en lång (5 m) stödbräda. På denna sitter en lasklåda som skall användas vid ihopskarvning av listerna. I den finns spår för sågen (jag använder en tunn japansk dragsåg som ger fina snitt) och en gigg för att fixera listerna i vid limningen. Längs hela brädans längd finns klackar där jag kan placera listerna vid limningen och kan samtidigt ta stöd med limpipen mot brädan.

Mallarna har tejpats för att inte skrovet skall fastna mot den råa spånplattekanten. Jag har provat med olika tejpsorter och funnit attden silverfärgade vävtejpen är bäst. Jag kommer ju att fixera listerna vid mallarna med smältlim och det skall då inte vara alltför svårt att knäcka dessa fogar.

I dag, 27 oktober, Har jag kommit så långt att jag limmat dit bottens mittribba. Ett mycket grannlaga jobb var att först justera in mallarna och fixera dessa mot ryggraden . Det känns bra att äntligen ha kommit igång med själva bygget!

FÖRBEREDELSEARBETEN

2008-10-05T12:01:00.000-07:00

Nu har tiden kommit för de första praktiska förberedelserna. Till detta hör ju bl a inköp av material och eventuella verktyg. Efter ett samtal med Björn Thomasson http://www.thomassondesign.com/ rådde han mig att kontakta Johan på Haveriet http://www.haveriet.com/för inköp av strips, glasfiber och epoxi. Efter några mail och telefonsamtal kom vi fram till vad jag behövde vilket beställdes. Av en tillfällighet kom jag i kontakt med Björn Nilsson Tafvelin i Tunarps kvarn http://www.batbyggeriet.eu/. Ett mycket givande besök hos honom gav många ovärderliga tips och jag for därifrån med stor entusiasm och en flaska speciallim. På hemmaplan införskaffades 12 mm spånplatta som bl a strimlades upp i exakt raka bitar (se bild). Dessutom lyckades jag få tag på 9 mm mahognyplywood.

Vad skall man då ha spånplatta till vid ett kajakbygge? Jo naturligtvis i första hand till spanten men även till själva ryggraden i bygget (strongback). Remsorna skruvades ihop till en lååång balk på 480 cm. Genomskärningen är 17 cm hög och 7,5 cm bred (se bild). Den skall sedan kompletteras med stävar som görs av mahognyplywooden till en totallängd av 520 cm. Plywooden skall dessutom användas till sittbrunnssargen och till rodret. Ett mycket grannlaga arbete var utsågningen av spanten. En sticksåg gjorde grovjobbet och sedan vidtog ett exakt justerande vid en slipmaskin. Bilden längst ner visar till vä spanten från mitten och akteröver och till höger från nollspantet och framåt. Spanten skall sedan delas i skrov- och däcksspant och även "bulorna" till den aktra breddningen skall vara för sig.

2008-09-28T12:02:00.000-07:00

#Genom ett tidsödande arbete med många uppritade diagonaler och hjälplinjer har jag sett till att få linjer som ”turar” optimalt. Jag har nu äntligen kommit så långt att jag är nöjd med spantrutan. Det som var svårt var att få "utväxterna" snyggt integrerade till resten. Meningen är att dessa skall ligga ovanför konstruktionsvattenlinjen för att endast bidra till slutstyvheten. Naturligtvis kommer de att hamna i vattnet så fort det går vågor men endast till en mindre del.
Min kajak skall användas till motionsturer när vädret är gynnsamt och jag har inga ambitioner att den skall vara speciellt lättsvängd eller lättrollad. Tvärtom vill jag ha en kursstabil farkost med med en god stabilitet. Går man runt skall det dock finnas bra möjligheter till en ”pontonräddning”.
Nånting i den här stilen kommer kajaken att se ut framåt våren 2009.
Mycket tankeverksamhet har ägnats åt konstruktionsdetaljer och principen vid bygget. Man tänker bra när man är ute och går med sina hundarna. Många problem är lösta i teorin, men praktiken kanske blir annorlunda.

2008-09-25T09:36:00.000-07:00

#Jag inbillar mig därför att jag skulle kunna konstruera och bygga en kajak själv, vilket är ett lagom stort projekt att genomföra ända fram till sjösättning när jag nu som pensionär bestämmer någotsånär över min tid.
Eftersom jag ofta fotograferar när jag är ute på vattnet har jag märkt att detta kan vara ganska svårt. Man måste ju släppa paddeln när man skall se på tillvaron genom kamerasökaren. Är det då lite skvalpigt har man ju ganska små möjligheter att för det första se, och sedan parera de vågor som kommer.
När jag tidigare tänkte mig att ta bilder på Stockholms inre vatten där sjöfarten är livlig och man inte har någon lust att bada, skaffade jag från Vituddens Kanotvarv det som man där kallar för stabilisatorer. Detta kan ses på den översta bilden
Detta är rätt stora uppblåsbara pontoner som man med tunna remmar fäster på skrovet vid sidan om och bakom sittbrunnen. Dessa fungerade mycket väl men man måste ju vid varje tur bestämma innan om dessa skall monteras. Farten påverkas marginellt men det kan för en del se lite udda ut och i vissa lägen hindras paddeltagen. Jag har därför experimenterat med avsevärt mindre stöd i form av frigolitklossar som formats och tejpats på skrovet. Slutstyvheten påverkas mycket tydligt även om volymerna inte är så stora. Rörelserna blir lugnare och det är betydligt lättare att komma i kajaken från en brygga.
Jag är väl medveten om vad många kajakmänniskor anser om utriggare, men bryr mig inte så mycket om detta.
Jag skall dock erkänna att jag inte testat i stora vågor men å andra sidan håller jag mig gärna på land när det ”brallar i”.
Första skissen resulterade i en modell (nedersta bilden) för att göra det lättare att föreställa sig resultatet i alla dimensioner. Denna gav även en fingervisning hur man bör lägga ribborna för bästa resultat.
Genom att under en tid gå och titta på denna modell bearbetades formerna i skallen inför den slutgiltiga ritningen.
Ritningen görs helt ”för hand” med hjälp av ärvda mallar (sannolikt från 1930-talet).
Ytor och volymer räknas fram med hjälp av en planimeter som sedan länge stått i ett monterskåp som ett tjusigt gammalt instrument i ett sammetsklätt etui. Konstruktionsprinciper för kanoter har studerats i en bok från 1920-talet men många av dessa gäller sannolikt alltjämt. Jag tror fortfarande att Sven Thorells ande svävar över många kanotkonstruktioner.

2008-09-23T14:05:00.000-07:00

#Som grabb såg jag ofta min far stå vid ritbordet och tyckte redan då att det såg spännande ut. Senare fick jag lära mig grunderna som de då såg ut. Detta var långt före datorernas inmarsch på banan.
Det resulterade i en del ritningar på segeljollar av olika slag. Ingen byggdes i full skala men väl som modeller. Modellbåten är en Moth som jag ritade i slutet av femtiotalet.

Jag har även varit med i ett par konstruktionstävlingar där det gällde att skapa segelbåtar med vissa förutsättningar. Segelbåten kallade jag för Syntes eftersom alla mina idéer om en bekväm båt samlades i denna konstruktion.

2008-09-23T12:32:00.000-07:00

#Jag är fallen efter en båtkonstruktör som både sysslat med detta professionellt och senare hobbymässigt. Bilderna visar en segelkanot ”Frisco” som han konstruerade och byggde någon gång på 1920-talet.

"Stripsen "var något bredare på den tiden (kravell), glasfiber fanns inte utan det var bomullsduk som gällde som sedan målades med oljefärg

En annan av min fars konstruktioner kan ses på http://www.sailyachtsociety.se/boat.asp?boatid=69&cashkiller=1222199252000

2008-09-23T08:35:00.000-07:00

#När man sitter i sin kajak får man ständigt idéer om hur något skulle kunna förbättras för att göra nöjet ännu större.
Man experimenterar med lösningar på den egna farkosten. Ibland blir det lyckat och ibland blir det en flopp. Även hemma på kammaren funderar man och tar ibland hjälp av internet. Man hamnar då bland de otaliga hemsidor som har anknytning till denna verksamhet. Det finns ju hur mycket som helst.
Rätt som det är befinner man sig på stripbyggarnas sidor och då är man såld.
Exempelvis http://www.dreamprojects.se/
Vilka möjligheter det finns både beträffande konstruktion och estetik.
Plötsligt ser man möjligheter att förverkliga de tankar man haft om den ideala kajaken.

TANKESTADIET

2008-09-22T13:15:00.000-07:00

I den här dagboken hoppas jag kunna presentera resultatet av mitt höst- och vinterarbete 2008-2009 som började ta form i mitt huvud under paddelturer sommaren 2008.