PUST, ÄNTLIGEN!

Efter mycket pyssel är nu däcket färdigt (så när som på sittbrunnssargen). Det tog sin tid eftersom däcket är lagt i ett mönster. Det består av c:a 200 individuellt tillslipade stavar plus de svängda ribborna som avgränsar mönstret. Dessa klammrades först på plats och mellan dem fylldes sedan på med stavarna av gran, al och asp. Mittfisken är av mörk ceder. Den ilagda siluetten av en tornseglare är av fågelögonlönn.
Slipningen är tidsödande. Först bandslipen som jag nu behärskar ganska bra, sedan slipmus och till sist handslipning med papper på en långkloss. När man tror att man är färdig så är det lika bra att fortsätta någon timme till. På ett par ställen har jag varit tvungen att lägga i lite plastiskt trä. Här är det verkligt svårt att hitta rätt nyans på materialet. Det som passade bäst mot alen var ”ljus ek”?!
Nu skall det bli spännande att se hur mönstret framträder när epoxin kommer på.

Däcket

Tidigare råkade jag påstå att jag sannolikt hade klarat av ett av de svårare momenten i bygget. Det är tur att man inte kan se framåt. Svårigheterna radar ständigt upp sig. Att lägga mönstret på däcket är ingen lätt match. Varje ”pinne”skall skräddarsys med rätt vinklar i ändarna för att inte lämna några glipor och det är mycket tidsödande. Jag var tvungen att klyva ribborna även till däckssidan av ”bulorna” eftersom radie och torsion blev svåra att klara av på annat sätt. Tack och lov att jag valde att använda klammer, det hade inte funkat annars. Det går ändå åt många spännklämmor och mycket tape, se bild.

Den andra bilden visar fördäcket. Man ser inte mycket av de olika träslagen men jag vet ju sedan tidigare att skillnaderna kommer fram när epoxin kommer på.

Mellandagspyssel

Nu har julen passerat med endast små korta besök i ”varvet”. Glasfiberväven är lagd på insidan och i sittbrunnsdelen ligger ett extra lager epoxi. Det skall bli fler lager så småningom men jag är just nu sugen att få börja med däcket. Vad jag lärt mig är att man nog inte skall lägga väven ända ut i fören respektive aktern. Det trånga utrymmet var nästan omöjligt att komma in i med penseln och väven fick man gång på gång lägga tillbaka eftersom man hela tiden drog ut den med penseln. Det blev inte snyggt och mycket fick skäras bort. Här räcker det med bara epoxi vilket bekräftades när jag läste min julklappsbok Kayak Craft av Ted Moores.
27/12 Däcksspanten är nu på plats .När jag först satte dit dem såg jag att däcket skulle bli för högt, det såg inte harmoniskt ut. Jag fick rita om däckslinjen och samtliga däcksspant reducerades på höjden.De sitter med träpluggar på skrovspanten med en distansribba emellan. Det hela hålls på plats med smältlim. Den här gången tejpar jag endast kanten på spanten utan att låta tejpen gå ner på sidorna. Detta för att jag skall få smältlimmet att fästa bättre till ribborna. Det fanns en tendens vid skrovbygget att limmet alltför lätt släppte från tejpen.
I dag 29/12 har jag efter mycket tankearbete kommit på att jag sannolikt inte kan bygga mitt däck med mindre än att jag får släppa min föresats att inte använda klamrar. Däckets kurvatur går inte att få till med de starka torsionskrafter som blir aktuella enbart genom att använda smältlim. I morgon går jag och handlar mig en häftpistol som tar 14 mm klamrar.
30/12 Klammerpistolen blev till stor hjälp. De nedersta ribborna på däckshalvan är på plats och jag har även limmat de krökta ribborna som skall avgränsa de olika träslagen på däcket (gran, al och asp samt mittfisken av mörk ceder).

Nu är det snart jul

I dag fick jag besök av en grå liten man med röd luva. Han konstaterade att nu började det faktisk likna en båt, det som han tidigare på nätterna undrat över vad det skulle bli när han smugit omkring och letat efter sitt grötfat.

Det var kul att få vända på skrovet och därmed kunna ta ur ”strongbacken”. Plötsligt blev allt väldigt lätt. Man lyfter lätt fören eller aktern med ett par fingrar. Detta trots att det blev fyra lager med epoxi över glasfiberlagret. Visserligen slipades det mellan lagren, men ändå. Jag lärde mig två saker:
1) Överskottsduken bör skäras bort så fort som möjligt eftersom epoxin snabbt bygger lager som är svåra att komma igenom med kniven. (Tryggt att veta inför eventuella tvivel om den slutgiltiga styrkan).
2) Man bör stryka ut epoxin med lodräta drag för att undvika rinningar. Tyvärr kom jag inte på det förrän inför de två sista lagren.
Inuti skrovet fanns tusentals lim”kluttar” som pressats ur fogarna . Dessa går inte att slipa bort med sandpapper utan får skrapas bort med en skedkniv vilket tog tid. Sedan blev det sandpappring med grovlek 50 och sedan sickling vilket gav ett bra slutresultat. Sedan var det dags för glasfiber på insidan. Det är väl så långt jag kommer att hinna före julafton

Lager på lager

För närvarande ligger tre lager epoxi utanpå det första glasfiber/epoxilagret. När jag råkade få släpljus på ytan före det senaste epoxilagret blev jag ganska förskräckt. Det var bara att börja om på nytt med slipningen som man i sin enfald trott var tillräcklig. Först med långkloss och torrslippapper grovlek 60 men efter en stund när resultatet blev skralt med slipmusen och grovlek 80. För säkerhets skull fick släpljuset vara kvar vid pålägget av sista epoxilagret. Jag har även lagt ytterligare ett lager med glasfiber under fören eftersom jag vet att man förr eller senare går på en grund.
Under detta lager finns numera inlagt det kommande namnet på kajaken. Detta är en datautskrift på ett speciellt transparent papper som jag efter många försök lyckades hitta. Namnet är naturligt för mig. I början på denna blogg presenterade jag min fars egenhändigt konstruerade och byggda segelkanot ”Frisco”. På bilden i mitten syns min segelkanot som jag hade i början av sextiotalet "Frisco ll. Även denna kanot konstruerad av min far.

Fotot är taget av min seglarkompis från den tiden, Göran De Geer.

”Frisco 3” blev ett helt logiskt namn på bygget och en hommage till min far.
Jag har även börjat att bygga ett roder, man får ta vara på tiden när epoxilagren härdar ut ordentligt. Det som syns på den sista bilden är halva gångjärnet till detta. Jag tror att det kommer att bli ytterligare ett lager epoxi efter en ny slipning innan jag vänder skrovet på rätt köl

Hur skulle det bli med glasfiberduken på?

Det första epoxilagret hade runnit på några ställen troligtvis beroende på att jag haft för kallt i rummet och inte värmt epoxin till rumstemperatur. Detta gjorde att jag fick ett något för tjockt lager och dessutom tog härdningen för lång tid. Att slipa bort ”gardinerna” var inte till att tänka på eftersom sandpapperet satte igen sig på en gång. Det blev till att sickla. I brist på en bra sickel fick det bli ett lagom skärpt knivblad. Det fungerade bra.
När väven sedan lades över skrovet fick man nästan tårar i ögonen. Duken var otroligt följsam och låg där praktiskt taget utan veck och glänste nästan silverfärgat. Jag klippte rent med lite marginal runt skrovet för att inte droppa epoxi på överskottsduken som sedan skall användas till insidan. Att arbeta in epoxin i duken var inte svårt men tidsödande. Jag använde en medelhård pensel och gick efter med en liten roller av skumplast för att pressa ut all luft under duken. Det gick åt sex muggar à 1,5 dl epoxi (denna gång uppvärmd). Resultatet är förbluffande, träets ådring syns lika bra som innan duken kom på. Nu får man se hur många lager epoxi som måste på för att få en bra yta!

Epoxi

I dag kom det första epoxilagret på plats, detta för att mätta träytan inför nästa lager som då skall läggas på glasfiberduken. Nu fick man en aning om det slutgiltiga utseendet beträffande färgnyanserna. Kontrasten mellan al- och granribborna blev ganska stor vilket inte alls var fallet när virket var obehandlat. Jag hade visserligen gjort en liten provbit som jag oljat in men nu märktes det betydligt mer. Jag vet också att allteftersom ytan arbetas upp till högglans så förstärks kontrasten mellan träslagen. Jag får vara nöjd!
Eftersom lokalen där jag står inte har full rumstemperatur så var epoxin ganska trögflytande och relativt svår att stryka ut. Inför nästa lager kommer jag att värma epoxin något och öka temperaturen i lokalen. Men först lär det bli fråga om mera slipning.