Hur skulle det bli med glasfiberduken på?

Det första epoxilagret hade runnit på några ställen troligtvis beroende på att jag haft för kallt i rummet och inte värmt epoxin till rumstemperatur. Detta gjorde att jag fick ett något för tjockt lager och dessutom tog härdningen för lång tid. Att slipa bort ”gardinerna” var inte till att tänka på eftersom sandpapperet satte igen sig på en gång. Det blev till att sickla. I brist på en bra sickel fick det bli ett lagom skärpt knivblad. Det fungerade bra.
När väven sedan lades över skrovet fick man nästan tårar i ögonen. Duken var otroligt följsam och låg där praktiskt taget utan veck och glänste nästan silverfärgat. Jag klippte rent med lite marginal runt skrovet för att inte droppa epoxi på överskottsduken som sedan skall användas till insidan. Att arbeta in epoxin i duken var inte svårt men tidsödande. Jag använde en medelhård pensel och gick efter med en liten roller av skumplast för att pressa ut all luft under duken. Det gick åt sex muggar à 1,5 dl epoxi (denna gång uppvärmd). Resultatet är förbluffande, träets ådring syns lika bra som innan duken kom på. Nu får man se hur många lager epoxi som måste på för att få en bra yta!

Epoxi

I dag kom det första epoxilagret på plats, detta för att mätta träytan inför nästa lager som då skall läggas på glasfiberduken. Nu fick man en aning om det slutgiltiga utseendet beträffande färgnyanserna. Kontrasten mellan al- och granribborna blev ganska stor vilket inte alls var fallet när virket var obehandlat. Jag hade visserligen gjort en liten provbit som jag oljat in men nu märktes det betydligt mer. Jag vet också att allteftersom ytan arbetas upp till högglans så förstärks kontrasten mellan träslagen. Jag får vara nöjd!
Eftersom lokalen där jag står inte har full rumstemperatur så var epoxin ganska trögflytande och relativt svår att stryka ut. Inför nästa lager kommer jag att värma epoxin något och öka temperaturen i lokalen. Men först lär det bli fråga om mera slipning.

Min föresats sprack

Efter att ha börjat handslipa skrovet förstod jag snart att detta skulle bli otroligt slitsamt. Frestelsen blev för stor. Jag laddade min handbandslip med ett nytt slipband och tränade in ett rörelsemönster på en gammal plankbit. Jag vet ju att det är livsfarligt att inte oavbrutet röra verktyget för att undvika ojämn avverkning och ”nedgrävning”. När jag börjat arbeta på skrovet förstod jag att jag skulle spara mycket tid och möda. Men det dammade! Efter grovslipning omväxlande med maskin och slipkloss fortsatte jag med en slipmus. Därefter tillverkade jag en ”långbräda” på ca en halvmeter med en lätt konkavitet för att den bättre skulle följa skrovets form och finjusterade formen. Slutligen handslipades hela skrovet med 120 slippapper. En del ställen i botten har jag fyllt ut och jämnat till med ”kemiskt trä” för att få en perfekt kurvatur. Detta kommer inte att störa utseendet eftersom jag har tänkt att måla botten för att i framtiden lättare kunna reparera de skador som alla kajakmänniskor vet att man får i botten.

Nu har det blivit dags för det första epoxilagret!