PÅ RÄTT KÖL

Efter två ytterligare epoxistrykningar, den första efter lätt slipning och den andra innan detta lager härdat ut till 100% för den kemiska bindningens skull, var det dags att vända skrovet och plocka ur ”spanten”. Det skall på ytterligare epoxi, men först sedan jag lagt in namnet som skall tryckas på japanpapper som jag ännu inte har fått hem. Spanten praktiskt taget ramlade loss troligtvis till en del beroende på att jag inte använt klamrar och tejpat med vanlig blank pakettejp på spantkanterna.
Liksom vid förra bygget blev jag varse alla stenhårda limkluttar på insidan där man ju inte kunnat kontrollera överskottslim och ta bort det på en gång. Bilden på fören visar hur hela insidan såg ut. Det är faktiskt så att”kluttarna” får tas bort en och en. Jag använde spetsen på min skedkniv vilken sedan fick göra grovjobbet när det gällde att få fram den släta ytan på insidan. Jag slipade om stålet på min stora skrapa som jag använt på utsidan, men fick inte tillräckligt tryck på verktyget för bra avverkning. Jag använde sedan smärgelduk, 100 grit, lindad kring en petflaska för att jämna ytterligare. Slutligen finslip med 150 grit. Före epoxiprimningen gjorde jag med flit ingen vattenslipning eftersom jag inte ville ha in vatten i eventuella springor som då skulle kunna påverka epoxilagren på utsidan. Epoxi lades sedan på med pensel och skrapa för att få ut ett så tunt lager som möjligt . Det som blev kvar i koppen blandades med silica och slipdamm och spacklades vått i vått i ett par springor som fanns kvar. Längst för – och akterut är det svårt att få in epoxin och i nästa vända även glasfibern, så där kommer jag att göra som på förra bygget, spruta med seg underredsmassa. Jag är nöjd med resultatet!

GLASFIBERDAGS PÅ SKROVET

Efter slipning av ”grundningen” har jag lagt en extra remsa glasfiber under fören och ca en halv meter akterut. Detta för att göra detta utsatta område extra förstärkt.
Glasfibervävens överskott ”syddes ” ihop under skrovet eftersom skrovsidorna böjer av inåt längs med relingen. Om inte detta hade gjorts hade väven hängt rakt ner från det bredaste stället på sidorna efter epoxipåläggningen eftersom den ohärdade epoxin har en dålig klistrande funktion. Eftersom akterns utseende är lite knepigt tejpades väven till rätt anliggning. När detta var gjort var det dags för epoxin. Jag använde en avklippt pensel för att föra på och stryka ut materialet. Sedan använde jag en tunn plexiglasskrapa med avrundade hörn för att få ut all luft och fr a för att avlägsna överskottsepoxi. Detta gjordes med vertikala drag från kölen ner mot relingen. Det som skrapan fört bort fångades upp i en burk och användes till nästa sektion. Plötsligt förstod jag hur mycket överskott/rinningar jag slapp att slipa bort i härdat skick. Resultatet av denna första epoxistrykning blev helt perfekt.

SÅ BLIR FÄRGEN

Slipning av skrovet är nu klart, dvs på utsidan. Det var mycket jobb. För att få en jämn kurvatur gjordes den sista slipningen för hand med takbelysningen släckt. Med en ficklampa åstadkom jag hela tiden släpljus på den yta jag arbetade med och avverkade växelvis med skrapa och sandpapper på klots. Man känner även rätt väl med händerna om det finns något som avviker. En vattenstrykning reste fibrerna och avslöjade en del fläckar där det fanns limrester. Efter ytterligare handslipning var det dags att lägga en epoxigrund. För att få det mera lättarbetat hade både resin och härdare stått på ett element för att bli varmare ochfå en lägre viskositet. Att erhålla de rätta proportionerna var en barnlek eftersom det system jag använder (MAS) har pumpar på kärlen som ger exakta mängder. Detta lärde jag mig ”den hårda vägen” vid mitt första bygge, att rätta mängder är A och O för att resultatet skall bli bra.

Nu fick man äntligen en aning om hur färgen kommer att bli.

NU BÖRJAR DET ATT LIKNA EN BÅT

Alla skrovets (underdelens) ribbor är nu på plats. Bredden i förhållande till längden är rel stor. Så länge som den huvudsakliga böjningen är i tjocklekens riktning går det bra, men allteftersom böjningen sker mer och mer och mer i breddens riktning blir det svårare. Därför är större delen av botten lagd med ribborna parallellt med kölen. Detta gör att varje ribba måste formas exakt i bägge ändarna för att ansluta till de bågformat lagda ”fribordsribborna”.
Eftersom jag vet att sliparbetet tar tid har jag samtidigt som botten byggts börjat att slipa i för och akter. Jag använder inte så mycket den lilla hyveln som jag hade vid förra bygget eftersom det är mycket lätt att den tar för mycket av den mjuka cedern. I stället använder jag en stor skarpslipad skrapa som ger mig bra kontroll på vad jag avverkar. Bandslipen har fått ge plats för en excenterroterande maskin för grovslipningen och en slipmus för den exakta formgivningen. Detta ger mig god kontroll över vad som händer. Slutslipningen kommer att ske med handslipning på klots.

SKROVET VÄXER FRAM

Långsamt växer skrovsidorna fram. Jag försöker att i möjligaste mån undvika klammrar vilket gör att det blir två eller ev fyra lister som kommer på plats varje dag. Jag använder mycket silvertape och massor av limklämmor för att hålla ribborna på plats medan limmet torkar. Skall man vara riktigt säker på att inget släpper bör man inte släppa greppet på ett dygn.
Både i för och akter är formen sådan att det förutom svagt s-formade böjar blir en viss torsion på ribborna. Även om cedern är ganska mjuk så är det ändå omöjligt att få denna komplicerade form utan att först basa ribborna. Min anordning för detta är mycket enkel (se bild) men inte desto mindre effektiv. Efter att ha hållit ändarna på ribborna i det ångfyllda röret ett par minuter blir de förvånansvärt medgörliga och låter sig villigt böjas och vridas.

MITT NYA BYGGE AV EN MINIKAJAK

Även jag har smittats av kajakbyggarviruset som innebär att varje kajak man bygger skapar ett sug efter ett nytt bygge där nya idéer skall testas.

Grundtanken med detta nya bygge är fr a att vikten skall minimeras. Materialet blir därför ceder vilket är ca 20% lättare än gran. Tjockleken på listerna är endast 5 mm (före slipning). Sittbrunnen blir stor för att minimera däcksytan. Friborden blir betydligt lägre än på Frisco 3. Längden blir endast 320 cm och för att skapa den volym som behövs måste bredden ökas på. Denna kajak kommer inte att paddlas i några större vågor utan vara en typisk vackert-väder-kajak.
För att den större bredden inte skall inverka på paddelrörelsen görs däcket vid sittbrunnen sluttande utåt utan någon markerad avgränsning mot friborden. Detta gör att spantrutan får en form som innebär dubbelkrökta ytor. Det är detta som kommer att vara utmaningen byggtekniskt.
Byggbädden görs denna gång enligt en annan princip än vid förra bygget (strongback). Se bild. För- och akterstäv av mahognyplywood integreras i byggbädden för att senare skruvas loss och lyftas ur.
Konstruktionsvattenlinjen kommer att markeras med ett ljusare träslag och denna finns uppmärkt på spanten. Sedan är det bara att hoppas på att det kommer att stämma med den verkliga vattenlinjen. Även vattenlinjen kommer att få en knepig dubbelkrökning i aktern. Detta gör att jag kommer att börja med vattenlinjen och däck/fribordsövergången och sedan fylla på med ribbor emellan. Detta kommer att innebära att det blir mycket passande på slutet men det är jag beredd på.

Som kan ses på en av bilderna så har jag fått ta till små skruvar för att åstadkomma den torsion på ribborna som blir i aktern. Skruvarna tas sedan bort och de små hålen pluggas igen.

Bilderna visar bädd utan spant, bädd med spant, vattenlinje och däckslinje lagd samt "hjälpskruven".

Nu när kajaksäsongen (åtminstone för mig) är till ända , är det dags att summera erfarenheterna.
Jag har varit ute i allt ifrån spegelblankt vatten till brytande meterhöga vågor, dvs allt från njutningen av lättjefullt glidande till fysiskt kämpande med ett visst inslag av spänning. Jag är mycket nöjd med Frisco 3:s egenskaper och vi kommer mycket bra överens. Det går alldeles utmärkt att lätt hålla kursen under alla förhållanden med hjälp av stöttning med rodret. Ren sidsjö är inget problem som jag tyckte i början. Den enda gången som jag upplevt att jag inte hade full koll var när jag hamnade mitt i en bränning i grov sidsjö. Jag inbillar mig att min idé med utväxterna bakom sittbrunnen gör stor nytta. Det är riktigt enkelt att ta sig i brunnen från en brygga och att lägga ifrån sig paddeln för en fika eller för fotografering går utmärkt även om det är skvalpigt. Efter att jag kortat av ”hardtopen” har den fria öppningen blivit lagom stor och det är lätt att fiska upp grejor som man har liggande på botten framför sätet. Jag har även provat med sittbrunnssäck men upplever mig som instängd och så blir det väldigt varmt om solen skiner. Jag har inga ambitioner att rolla eller göra andra konster, min grej är cruising.
Kajaken är relativt tung, ca 25 kg, men den går ändå med rätt knep att rel enkelt få upp på takräcket. Eftersom vi åker en hel del med husbil skulle jag önska att jag kunde få med mig något flytetyg även på denna bil. Det är relativt ofta som man på kvällarna hamnar vid någon liten frestande insjö med spegelblankt vatten och då suger det i paddelarmarna.
Jag har därför bestämt mig för att göra något åt saken. En ny minikajak skall byggas med stort fokus på att få den så lätt som möjligt. Husbilen är närmare tre meter hög.
Jag kommer att försöka att hinna med att blogga även om detta bygge. En del misstag gjordes under det förra bygget och dessa skall inte upprepas. Man lär ju av sina misstag!!