PILLJOBB

Jag är nu framme vid den roliga men samtidigt knepigaste och mest tidsödande delen av bygget, att lägga ett mönster på däcket.
Listerna som har olika nyanser måste matchas så att resultatet blir symmetriskt. Alla lister måste slipas in på sitt rätta ställe och sedan limmas med optimal press mot varandra. Klamrar är fortfarande bannlysta så det går åt mycket tape och limklämmor och dessutom mer eller mindre tillkrånglade sätt att med hävstångsprincipen få punktformig press på rätt ställe. Man får inte ha bråttom och försöka limma för många lister åt gången utan man får snällt låta limmet härda ut innan man går vidare. Det är i och för sig ganska skönt med dessa pauser eftersom det just nu är ganska kallt i bygglokalen och fryser man minskar både tålamod och precision i arbetet.

NU ÄR DET JUL IGEN

Så stod han då där igen, den lille hemlighetsfulle mannen med luva och röd näsa. Han konstaterade att detta bygge hunnit längre än förra årets vid den här tiden. Jag försökte förklara för honom att det nog berodde på att den här båten var mindre. Jag vet inte om han uppfattade vad jag sa för han var väldigt upptagen med att titta på en del för honom gåtfulla detaljer. Bland annat undrade han varför det hängde genomskinligt papper här och där. Jag förklarade för honom att det var ett sätt att isolera däcket från övriga skrovet för att det inte skulle fastna ihop innan det var dags på riktigt. Yttersta däckslisten är tejpad med en smal remsa för att inte den konvexa kanten skall kladdas ner med lim och epoxi. Konkaviteten på översta listen på skrovet skyddas av en remsa av Glad pack. Dessa remsor var inte lätta at hantera försäkrade jag för tomten som inte förstod vad statisk elektricitet var.
För att hålla listerna på plats utan att använda klammer kan man göra som bilden visar. Fungerar perfekt. Den yttersta listen är dock stadigt förankrad i spanten med skruv. Dessa hål spacklas så småningom igen.
Efter att ha jag bjudit på gröt försvann den lille mannen och lovade att komma igen nästa jul.
God Jul till mina bloggläsare

PÅ RÄTT KÖL

Efter två ytterligare epoxistrykningar, den första efter lätt slipning och den andra innan detta lager härdat ut till 100% för den kemiska bindningens skull, var det dags att vända skrovet och plocka ur ”spanten”. Det skall på ytterligare epoxi, men först sedan jag lagt in namnet som skall tryckas på japanpapper som jag ännu inte har fått hem. Spanten praktiskt taget ramlade loss troligtvis till en del beroende på att jag inte använt klamrar och tejpat med vanlig blank pakettejp på spantkanterna.
Liksom vid förra bygget blev jag varse alla stenhårda limkluttar på insidan där man ju inte kunnat kontrollera överskottslim och ta bort det på en gång. Bilden på fören visar hur hela insidan såg ut. Det är faktiskt så att”kluttarna” får tas bort en och en. Jag använde spetsen på min skedkniv vilken sedan fick göra grovjobbet när det gällde att få fram den släta ytan på insidan. Jag slipade om stålet på min stora skrapa som jag använt på utsidan, men fick inte tillräckligt tryck på verktyget för bra avverkning. Jag använde sedan smärgelduk, 100 grit, lindad kring en petflaska för att jämna ytterligare. Slutligen finslip med 150 grit. Före epoxiprimningen gjorde jag med flit ingen vattenslipning eftersom jag inte ville ha in vatten i eventuella springor som då skulle kunna påverka epoxilagren på utsidan. Epoxi lades sedan på med pensel och skrapa för att få ut ett så tunt lager som möjligt . Det som blev kvar i koppen blandades med silica och slipdamm och spacklades vått i vått i ett par springor som fanns kvar. Längst för – och akterut är det svårt att få in epoxin och i nästa vända även glasfibern, så där kommer jag att göra som på förra bygget, spruta med seg underredsmassa. Jag är nöjd med resultatet!

GLASFIBERDAGS PÅ SKROVET

Efter slipning av ”grundningen” har jag lagt en extra remsa glasfiber under fören och ca en halv meter akterut. Detta för att göra detta utsatta område extra förstärkt.
Glasfibervävens överskott ”syddes ” ihop under skrovet eftersom skrovsidorna böjer av inåt längs med relingen. Om inte detta hade gjorts hade väven hängt rakt ner från det bredaste stället på sidorna efter epoxipåläggningen eftersom den ohärdade epoxin har en dålig klistrande funktion. Eftersom akterns utseende är lite knepigt tejpades väven till rätt anliggning. När detta var gjort var det dags för epoxin. Jag använde en avklippt pensel för att föra på och stryka ut materialet. Sedan använde jag en tunn plexiglasskrapa med avrundade hörn för att få ut all luft och fr a för att avlägsna överskottsepoxi. Detta gjordes med vertikala drag från kölen ner mot relingen. Det som skrapan fört bort fångades upp i en burk och användes till nästa sektion. Plötsligt förstod jag hur mycket överskott/rinningar jag slapp att slipa bort i härdat skick. Resultatet av denna första epoxistrykning blev helt perfekt.

SÅ BLIR FÄRGEN

Slipning av skrovet är nu klart, dvs på utsidan. Det var mycket jobb. För att få en jämn kurvatur gjordes den sista slipningen för hand med takbelysningen släckt. Med en ficklampa åstadkom jag hela tiden släpljus på den yta jag arbetade med och avverkade växelvis med skrapa och sandpapper på klots. Man känner även rätt väl med händerna om det finns något som avviker. En vattenstrykning reste fibrerna och avslöjade en del fläckar där det fanns limrester. Efter ytterligare handslipning var det dags att lägga en epoxigrund. För att få det mera lättarbetat hade både resin och härdare stått på ett element för att bli varmare ochfå en lägre viskositet. Att erhålla de rätta proportionerna var en barnlek eftersom det system jag använder (MAS) har pumpar på kärlen som ger exakta mängder. Detta lärde jag mig ”den hårda vägen” vid mitt första bygge, att rätta mängder är A och O för att resultatet skall bli bra.

Nu fick man äntligen en aning om hur färgen kommer att bli.

NU BÖRJAR DET ATT LIKNA EN BÅT

Alla skrovets (underdelens) ribbor är nu på plats. Bredden i förhållande till längden är rel stor. Så länge som den huvudsakliga böjningen är i tjocklekens riktning går det bra, men allteftersom böjningen sker mer och mer och mer i breddens riktning blir det svårare. Därför är större delen av botten lagd med ribborna parallellt med kölen. Detta gör att varje ribba måste formas exakt i bägge ändarna för att ansluta till de bågformat lagda ”fribordsribborna”.
Eftersom jag vet att sliparbetet tar tid har jag samtidigt som botten byggts börjat att slipa i för och akter. Jag använder inte så mycket den lilla hyveln som jag hade vid förra bygget eftersom det är mycket lätt att den tar för mycket av den mjuka cedern. I stället använder jag en stor skarpslipad skrapa som ger mig bra kontroll på vad jag avverkar. Bandslipen har fått ge plats för en excenterroterande maskin för grovslipningen och en slipmus för den exakta formgivningen. Detta ger mig god kontroll över vad som händer. Slutslipningen kommer att ske med handslipning på klots.

SKROVET VÄXER FRAM

Långsamt växer skrovsidorna fram. Jag försöker att i möjligaste mån undvika klammrar vilket gör att det blir två eller ev fyra lister som kommer på plats varje dag. Jag använder mycket silvertape och massor av limklämmor för att hålla ribborna på plats medan limmet torkar. Skall man vara riktigt säker på att inget släpper bör man inte släppa greppet på ett dygn.
Både i för och akter är formen sådan att det förutom svagt s-formade böjar blir en viss torsion på ribborna. Även om cedern är ganska mjuk så är det ändå omöjligt att få denna komplicerade form utan att först basa ribborna. Min anordning för detta är mycket enkel (se bild) men inte desto mindre effektiv. Efter att ha hållit ändarna på ribborna i det ångfyllda röret ett par minuter blir de förvånansvärt medgörliga och låter sig villigt böjas och vridas.