Jag är nu klar med ”utväxterna” akter om sittbrunnen. Det var inte helt problemfritt. Men i och med att detta trots allt blev hyfsat bra, tror jag att jag klarar resten med hjälp av den erfarenheten jag fått av materialet i samband med detta. Observera att bilden är tagen så att ”bulorna” ser oproportionerligt stora ut.
Man får inte vara otålig! Tekniken jag använder (inga klammrar) gör att jag måste invänta att limmet som fäster ”borden” vid varandra är helt genomhärdat innan nästa ribba läggs på. Det går åt mycket silvertape. Jag delar remsorna på längden i fyra lika breda band och dessa blir då lättare att hantera men de behöver sättas ganska tätt, (bild). Jag drar ribborna inåt mot spanten och detta är på de flesta ställena tillräckligt för att få rätt kurvatur på skrovet. Där detta inte räcker borrar jag in träpluggar i spanten (bild) som jag sedan använder som mothåll för limklämmorna. Smältlimmet håller sedan det hela på plats inför ditsättningen av nästa ribba.
Det har visat sig att radierna framför allt i akterpartiet varit för små så ribbornas egen ”vilja” har på ett par ställen fått bestämma kurvaturen. Detta kommer dock att påverka den beräknade vattenlinjen endast marginellt, jag tror till och med att skrovformen vunnit på detta.
Ju längre mot botten jag kommer desto större blir spänningarna i ribborna fr a då det gäller torsionskrafterna. Bilden på fören visar att limmet mörknar vid stelnandet men detta syns knappast när man slipat ner skarvarna, de är med andra ord mycket täta.
Man får inte vara otålig! Tekniken jag använder (inga klammrar) gör att jag måste invänta att limmet som fäster ”borden” vid varandra är helt genomhärdat innan nästa ribba läggs på. Det går åt mycket silvertape. Jag delar remsorna på längden i fyra lika breda band och dessa blir då lättare att hantera men de behöver sättas ganska tätt, (bild). Jag drar ribborna inåt mot spanten och detta är på de flesta ställena tillräckligt för att få rätt kurvatur på skrovet. Där detta inte räcker borrar jag in träpluggar i spanten (bild) som jag sedan använder som mothåll för limklämmorna. Smältlimmet håller sedan det hela på plats inför ditsättningen av nästa ribba.
Det har visat sig att radierna framför allt i akterpartiet varit för små så ribbornas egen ”vilja” har på ett par ställen fått bestämma kurvaturen. Detta kommer dock att påverka den beräknade vattenlinjen endast marginellt, jag tror till och med att skrovformen vunnit på detta.
Ju längre mot botten jag kommer desto större blir spänningarna i ribborna fr a då det gäller torsionskrafterna. Bilden på fören visar att limmet mörknar vid stelnandet men detta syns knappast när man slipat ner skarvarna, de är med andra ord mycket täta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar